Äntligen har jag släppt taget
om de tunga block som varit
framför mig
de block som jag försökt flytta
millimeter för millimeter
men som ständigt glidit bakåt
igen, när jag släppt dem
kommer nog aldrig få veta
om jag faktiskt gjort skillnad
om jag haft några kunskaper
om min erfarenhet varit värd något
eller om jag bara varit där
för att jag haft behov av det
det trygga i det välkända
det smickrande i att vara den
som, kan, som vet
något om det vi egentligen
inte vet någonting om
Dessa fängslande korridorer
jag nu ska lämna
så hemlika
förvillande välbekanta
som känns som en del av min kropp
efter alla dessa år
här kunde inget ljus strömma in
visst, det strömmade ibland in från norrsidan, men
i korridoren låg som en grå hinna som absorberade
ljuset
Åh alla dessa självbelåtna typer
som riktigt lever upp i det mörkaste rummet
som älskar att måla världen
svart och vit, utan nyanser
nu försvinner det störande elementet
som alltid sjunger en egen melodi
som är så svår att greppa
Men något ljust var det
som drog förbi