luften genljuder av den vidvingades
skarpblickande vemodsstämma
vari den svävade i vida cirklar
bergen skälvde av en vind
vilken ej tillstymmelsevis var
gräset darrade
den vidvingade manar dem allesammans
söka sig säkra hem

hon vilken vandrar med stigarna
skuggar ögonen
fokuserar blicken in i det den vidvingade
sköljer in i henne
först ser hon bergets skälvande
gräsets darrande
så ser hon dem
rinna nedför berget
appalosas hästarnas vidvandrande frihjordar
damm virvlar upp moln runt appalosas hovar
hon ler stilla
viskar till berget skälvde du likt en födande moder
innan floderna öppnar sig
hon viskar till gräset
darrade du likt en ivrig jordmoder till
mötande av barnets blick
så ser hon att hästarna är stenar
stenar vilka rullar nedför berget
rinner nedför berget
hon frågar berget med tårar stigna
skälvde du likt smärtans kropp
innan floderna öppnar sig
frågade gräset
darrade du i medkänslans upplevande
i det du såg stentårar rulla
rinna nedför berget

jag skälvde ty jag upplevde stenarnas rörelse
jag darrade ty jag upplevde stenarnas rörelse
vi visste att från den första stenen till den sistas löpning
ökas framfarten

den vidvingade landar i det stora trädets
utsträckta hand
rörde vid berget
rörde vid gräset
rörde vid hennes ögon
berget är den vilken driver
hjorden ur hemman
gräset är ränseln med medhavd kost
detta såg hon
frågade den vidvingade
hur kan berget driva stenar
hur kan gräset bära medhavd kost

är berget berg
är stenarna stenar
så svarar jag dig
så rör den vidvingade åter
vid hennes ögon

en moder av klanerna
sömmar av gräsväv en duk
breder ut duken vida till cirkelns alla hörn

och cirkeln har ej hörn
viskar din tanke
jag säger
stjärnhus

i duken finnes allt det
vilket kryper vilket vandrar vilket krälar
vilket ringlar vilket rör sig nära hennes hud
allt detta och mer därtill bär han
i ränseln med medhavd kost
ty allt detta är kost

kost
samma
ädelstenar
smycken
näring

berget kan driva stenar
vem känner stenarna bättre än berget
berget skälvde
gräset darrade av det du nu ser

den vidvingade rörde vid hennes ögon åter
stenar rinner nedför berget
stenarna stegrar
reser en mur
de darrade de skälvde ty de såg muren blockera stigen
visste att solens öga skulle skymmas
att silverskäran skulle gråta blod

därför tårades bergets ögon

den vidvingade rörde vid hennes ögon åter

muren är löst
stenar klättrar uppför stigen
alltmedan berget andas i vallareflöjten
vindflöjtens tysta toner

solens öga stiger fram ur molnen lagda
i saliglycka synes solregn väcka regnbågsfärden

hon visste i detta vad hennes ord i kommande
skall måla till barnen

den vidvingade lyfter henne till månsilverflodens stränder
där hon under träden med silverne med guldblad drömmer
drömmarna till gryningsfolkens väktare