vinden

rör
lätt

vid hennes läppar



hon viskar
tala till mig

om

kärlekens stigar
runt mina axlar






for jag in
i dina ögon

säg mig vad skulle jag se



denna morgons
töcknade linjer
denna morgons blödande steg


eller


skulle jag se dina ögon
sluta dina vingar


runt

mig



skulle du bära mig
in i sagoskogens djupa sannhet



for jag
in
i

dina ögon


skulle stegen vara
rubiner i dina ögon






bär mig genom
sumpmarkernas
genom träskens
igelmarker

igelgälar


vagga mig
i lianernas hängmattor


skölj min hud
med dina fingerkällor


tvaga mig
i orkideögonens

klara skärpa



giv min röst
kolibrivingar






hon lyfter
snäckan till kinden

som
om
den vore

en hand




korallbladet
lägger ömt handen till

hon andas in
han vilken kom ur havet



bröt stormens öga
bröt vågens spets



mjuk
lade han vågen
runt hennes axlar


lade han handen ömt till
hennes kind



viker undan havet
bäddar in henne


i anemoners vita blad
i smultronblomsdoft




natt och dag
skall vi vandra
i det öga vi kom ur



guckusko
stiger fram
ur mosshälls

granfingrar






blad i din linda
vem skrev ordet
ordet
du är

väktare runt


vems är fingrarnas doft

vems är
askan

i den slocknade eldstaden


min
är

askan

jag skrev ordet






hand ur längtan




överräcker
rosens djupröda sammet


pupill
mörknar

i malakitbladens
helandeådror




malakitträdet

växer ur hennes
sejdandestämma






vinterfjärilen
rör vid trädets kristallblad


frigör
gnistmolns
blåvitsilver

i guldpollens fingrars
uppmärksammade

hon spinner tonerna
du ej hört

i aldrig