vingar sveper
ur evangelieportar

så många röstdroppar i vinden

hörda
icke hörda
ännu

javisst är det så
vi är komna
regnade ur örnens vingar

likt ett mjukt vårregn

vilket
befruktar jorden







öde ligger stranden
ur bråte stigen

vindfolken avklädde
bråtögon


vrakdelarna
vandrade till flodens mynning

steg upp ur jorden


stranden lyssnar till
trädens ådror

vi har färdats vida
i haven







vad
lystrar du till i natten


hör du
tystnaden

stiga upp
ur frostat gräs

hör du
pilgrimsfalken
bära stjärnord

till berget vilket böjt
sitt huvud i saknad

av bladet de tog

bladet de tog

dock ej
viljan







hon murar eldstaden

lyssnar
till stenarnas röster


hon manar elden in
helt utan vrede
vredstämma


mjuka är hennes tassar
elden skimrar
stenarnas röster

hon är en sten i eldstaden


ser dina fingrar trumma

drömhuden levande







lotusskålen
gavs ansikte

steg ur sjön

en ros vit helt utan taggar
rodnade in i djupt röd


hon fäller nu
bladen
sina

hjärtat sackar
allt mer

hon fäller så
malakitbladens blanka läder

huden orkar ej
utan beröring

du rörde vid mitt hjärta
i den stund alla bladen föll

kan du skönja
askan vilken blevo jord

lotusskålen

stiger i sjö

döljer ansikte