solstaden viker ut blad av citrinklanger


topaselden
brinner

höga toner


i det faten

glödgas






hon håller sig om huvudet med händerna

hjordar
skenar

jordar rasar

vingar av okänd art
flaxar
stämmor kraxar


vågor av svartrött
stiger
sjunker

guldopaler söker
nå
in



hon håller huvudet i händerna

taggar
törntaggar är hennes fingrar


håller
samman

det vilket brister
brister

i smärtans rop


hon manar de vildsinta
giv mig vila
ögonen deras blixtrar
hon visar dessa


havets salta
havets söta



hon manar isflaken in
kyl dessas överhettade

väck norrskenens
stämmor


sakta
stiger dimman

mantel skimrande vit skådar in i henne
lyfter varsamt ned hennes händer


hon hör
silverne flöjt ljuda


i det dimman skingras

ser hon väktaren av kristallorden


han vallar tonerna in i lugn

hans ögon
sköljer hennes pannlob


tallkottar
viker ut fjällen


i ekorrens tassar






sväva
sväva

tonsilver

i nattens stjärnskäppa


han vandrar med svärdet i hand

smitt i hjärtats ässja
av drömmarna


vindarna
bar in
i

svärdets rede

hon viskar vägen
i domnade

stegskov






om jag
vore

älskad

omfamnad av ögon

vaggad av en hand

kanske skulle livet
i den stunden öppnas

av en stämma vilken var gryning
ömt väcker mig

viskar

käraste
jag älskar dig

samt sluter sina armar runt mig

viskar

allt

är

väl

om jag
vore

älskad

älskade
vore jag

om






silverbladet
i färdledens
långvida mantel


rör vid
sovandes tinningssolar


vem bröt kvisten
med de vita aplarna
vari blöder stammen

vari andas andedräkten blå

molnen
molnen tvangs skymma
hans oförstånds händer

för att hans hjärta ej skall brista

i synen av
törnrosens fallande blad

i synen av
törnfågelns

brustna
stämma






i lyktans nattsken
ljuder snöugglans vingar

kastar vita
kiselstenar

vilka lyser upp hammarens svar

marmor är städet


han skulpterar
en kvinna

kommen ur
drömbladsbokens

begynnandeknoppar