solvagnen blixtrar
genom röda dimmor
ur svedda arktiska
traktat
vari skenen är släppta
utan tömmar far andefarare
töm
töm
den odruckna liljans kalk
ådrorna törstar
i ökenoceanens insjunkna vattenmedar
facklor brinner
ur eldstäder
slocknade
ur scarabeers rullade nystan
vek är ej dettas hjärta
veken brinner stark
i oljan de gjöto
ur örtens örnfjädersord
blixtar manar in tömmarna
i fläteshänder
solvagnen
skingrar dimmornas glödande vrede
arkaiska träder orden i trådens tvinnade
labyrintssken
örnen i nordan
skänker en blå fjäder
ur paradisfågelns dräkt
landar i sunnanopalens slutna ögon
skenen talar i vinden
sakral mötes kommande




morgon solen lindar kokongblad
runt dagens huttrande stigar
inväntar viljans
instigande i ögonfröjdens mottagande


fingervingar





vem är det
vita molnet

vilket kommer ur skogen


jag sov
invid

kärrets rissnår


lagda av
människors tankeveck

nu stiger jag fri
in i äng

av eldväckarens händer





solblända skrider
in i frostade strån

väcker droppars sånger


skarpöga svävar
över bergskam

vindar spelar
i sprickornas tonsprång

bergsgetter
rör vid lamors


silverbjällror

väcker varligt




stormryttare
färdas genom natten

mantlar sveper
över

marker

sånger piskande vinande

nej icke till illa
icke till skada

till andning
lyfta vi fallna grenar

susar vindar i
hjärtskäppa




sakta skimras
himlar

in
i

violljus

isar spricka

blottlägger
violinens urstämma




sällsynt

är dagens mulnande ansikte

bleka kinder
rynkade ögonbryn


sammanpressade
läppar runt vindhållan


pannan är fårad
blottade rymder

sällsynt
sår frön
i smältvattens rännor

läppar säras lätt

släpper ut händer
mjuka
mjuka


bäddar in kommande i fårornas tillredda daning

ögonbryn är halvmånar
ornamentsbågar


kinderna rodnar

sällsynt är dagens
rosenmolnsansikte



klippor reser sig höga

vindarna andas

starka
vilda
fria


molnblommor växer
ur färderna


hon kastar sig ut
dyker in

i lagunens turkosöga

hon är en blomma

i vindryttarens hand



stugan knarrar vindar yr
in under golvplank
kilar
pillar undan det en gång tätade fogarna

i stugan sitter den gamla invävd i filtblad
i sjalar lindade runt
hon vaggar den värme hon söker behålla
elden har slocknat i spisen
veden är kommen till ända

vindar står runt den gamla
en av dem stiger fram
bugar lätt
sträcker fram ögonhand
får jag lov

den gamla ler förtjust
ja nog har stunderna blivit alltmer ensamna
isolerade
och inte isolerande vare sig mig eller stugan till att stänga kölden ute

vinden lindar varsamt upp filtbladen
lindar varsamt upp sjalar
når hennes hand
bjuder henne upp till dans

vindar står i ring
med eldskålar i händer
runt de dansande tvenne

den gamla ser sig i vindens ögon
stannar upp
stryker förvånad med händernas fåror
över klädnadens vackra tyg

så vacker har jag aldrig varit

för mig
är du alltid vacker

hon märker nu att de är i skogen
stugan är åter instigen i stammarnas andning
grunden är rötter
taket är kronor
är vida vingar
vilka
lyfter

hon ler
stuga min vän du lyfter taket ditt denna natt
så är det ler vinden
låt oss väva danser i denna natt

och vindarna i ring planterar eldskålar i snölotusringens
smältande gryning
så väver de morgonens förstlingsblad
innan de skrider in i
vindarnas grotta
till vandring uppför pelaren
till molnskogarnas dagsmeja