utsikten har svanen
infryst i isflak
sökt skymta genom de sotade rutorna

fotogenlamporna
osar
svartmoln



genom de sotade rutorna
i isflak infryst
har svanen sökt skymta utsikten

stundtals har små hål
öppnats
vari ljus sökt sig in

i början fyllde dessa ljus
hennes allt mer släckta låga med hopp


näri dessa ljus nu kom
sluter hon snabbt ögonen

så starkt
smärtar det henne


hon hade kommit till denna världen
med livsvilja stark
drivande hennes krafter till det yttersta

kanske är det därför hon upplever det yttersta
det hon hört benämnas döende

hon bar ej den skrud de jämförde henne med
hon var ej den de hade sett vara återkommen



svanen vilken var
en svan
ensvan

visades ej bonad
ombonad

hennes hud glödde
ty hennes
hjärta brann

till slut satte hon sig helt stilla
i en stund i sjön

inväntade isarna



komna är vi icke
till att tänka tillvaron

komna är vi till att leva tillvaron

komna är vi ej till att spränga gränserna
komna är vi till att varsamt lyfta slöjan

näthinnan
till att skåda in i regnbågskristallerna

och väggarna är målade med mönster
reliefer av händer lagda till
i ömhets livs an språk

komna
komna
är
vi

allom i en
en i allom

hör valarna stiga
se valar cirkla
följa cirkeln

hör isbergens dånande stämma
i det dessa underifrån
visar hur blad
bygges
upp

se grunden i dina ögons djup
tveka icke

uppfyll dig med den du är
icke av det du kom
icke av det du är
uppfyll dig
med
den
du
är

komna är vi icke
till att tänka tillvaron

komna är vi till att
leva tillvaron

komna är vi ej till att spränga gränserna
komna är vi till att varsamt lyfta slöjan

näthinnan
till att skåda in i
regnbågskristallerna

och väggarna är målade med mönster
reliefer av händer lagda till
i ömhets livs an språk

komna
komna


vad kan vi tala om

ej tala
om
skall vi

vi kan förtälja kärrhökarna ordspann
huru dessa lyfter kärren ur mörkerskopor
huru dessa lyfter nedtrampade fällda strån ur dalarnas gång

kärrhökarna såg bubblor stiga
ur den vordna gyttjan
vari ljusseglen ej förmådde spänna
struparnas segel
vari rösterna kvävdes i vånda

hörsägner spann säckväv
runt fnasläppar
släckta
sannhetens
klara låga


kärrhökarna såg bubblor stiga
ur den vordna gyttjan
vari ljusseglen ej förmådde spänna
struparnas segel
vari rösterna kvävdes i vånda


kärrhökar
lyfte dem
lade rösterna i strandhänder
torkade gyttjan ur deras munnar

åter hördes tjärblomstrens rena stämmor

åter sågs strandeldar brinna
åter andades luften tjära
åter ljöd sångerna
i det de omskötte
båtarna

stråna reste sina färder
vassen susar mjuka plymer

så lyfte kärrhökarna
kärren

in i molnskogars mjuka marker

vari fotvalven äro lyftade

vari kärren är
kärlek

vari årorna i tullarna
lystrar till kornknarrens

blåklintsögons
vallmoeld



han hade vandrat genom snäckskalsskogarna
minns dessa skogar så tydligt som vore dessa minnen morgonstjärnans klara ljus
han vandrar i snäckskalsskogarna
vari markerna är mjuka
är mötande med dofter av ur hav
med toner ur hav

hur kan jag undgå att le vid minnet av detta havs beröring
vi vandrade sprang galopperade virvlade nedför backen, slänten
hjordarna ryckte i förstone till, manades lugn av iakttagaren
lyfte blicken och kanske var deras vilja följande
kalvar rusar
rusande lekande lätta
kom till platsen däri bergen flätar fingrar till sjöskål
vi pilar uppför trädstammar
träden ler
susar i glädjemottagande till klättrande kittlande fötter
fötter vilka lockar till skrattpärlor
vi kastar oss handstupa
fotstupa in i vattnet
droppar yr

sälarna är blankskimrande
kanske är vi lotusblad i sjön i de ögonblick vi är stilla
vi rinner uppför kanten
faller in i gräset
lapar sol
vi tackar bergen vi tackar träd
tackar sjöskålen vilken är en del av havet
därur snäcksångerna ljuda

han vandrar i snäckskalsskogarna vari markerna är mjuka
vari markerna är mötande
träden bär snäckskal
snäckblad
pärlemorblad
korallblad

sjöhästar betar i gräsets turkosa svalka

han sätter sig helt stilla
blickar in i intet
hans ansikte är fyllt med vindar
med jordars sånger
ögonen är milda
händerna
omfamnar
framom
i bakom

jag önskar tala det du förnekar
vänd ej ditt ansikte dina ögon din hörsel din hud bort
det jag talar är sagan
din saga
den sagan förnekar du
det lades ej
en slöja över detta barns ögonrosor
barnets ögon är rosenblad är liljan

se rosenblad huru de omfamnar
visst gavs detta barn taggar
du glömde bruka dessa taggar
led i det du såg blod tränga fram i de vilka ansatte dig

se bladens gröna djup
se rosens yttre skepnad i vinterträdgården
i vårdaning
i sommarhav
i hösttempel
du undrar vari barnet är en lilja
jo ser du
barnet bjuder ur kalken daggens droppar
till läppar vilka spricker till ögons längtan

hon är ögontröst till de vilka andas ut de spruckna tonerna
hon är nätet vilket håller synen samman
till dess ögat är helat

jag önskar tala det du förnekar
det lades ej en slöja över detta barns liv
vad är för
det är kanske
till
det är kanske
gåva

vad är neka
är detta det darrande lövet
är detta egentligen ett nekande
är förnekelsen instigandet i graven

så följ smältvattnen
följ knopparnas
följ smärtan
regnets piskande
haglen
bärandet
förnekelsen
taggarna

ja dessa taggar är kvarhållandet
följ uppstigandet i det graven öppnas

ja
denna grav är moderns sköte

önskar tala det du förnekar
det lades ej en slöja över detta barns ögonrosor

så se in i hösten
huru
dagg- maskarna
maskar maskorna väver nät i jorden

hon lärdes nätets skönhet
se födelsens hela skede i mänsklighetsperspektiv
havandeskap samt förlossning

säg mig vari förnekar du livet