vindens köldfuktiga tungor
slickar de svarta tegelväggarna
och trycker isisga läppar
mot rutorna
för en kylslagen kyss

i skydd av mörker
och några florstunna molnridåer
reflekterar månen
över sin ensamhet
och alltings förgänglighet

övergivet ropar
en ensam vildgås
som kommit bort från sin flock

inget svar

var finns nu kollektivets trygghet och skydd?

månen blickar vemodigt ned
genom molnslöjorna
men är lika stum som blind

ej heller vinden har ett svar
när den far
iväg över slätten
där den gamla gården vilar
med halmtakets brätten

några nattliga omotiverade fyrverkerier
blixtrar till och bryter
tystnaden och mörkret