i nattens ädelstensöga
sjunker sakta mantel
petroleumblänkande
ned över sömnvakan

silvernålen stannar mjukt i vävens söm
ögat slutes i en droppe sömn
droppen skälver
stiger in i nattens framsträckta hand

ur älv
stiger kvinnan

frågar
ser du stenarna i älven
ädelstensögon
sömmade av den hand
de fingersafirer
vilka följer nålens silke
ser du stenarna
groparna i dem
de tummade avtrycken
avtrycken i kudden

ser du groparna
ej föll någon däri
tomma äro groparna
ej är groparna tomma

luften vi andas

skriv ditt hjärtas färger
och jag skall blicka dig djupt in
i kärlek
ur
din rena källa

ser du stenarna groparna i stenarna
gropar
tumavtryck
stenar tummade av dem vilka ej förmådde bladen
detta förmådde kan uttalas i för må de skönja stenarnas bladfästen
detta nå kan uttalas nådde därigenom nåd de gives

älvkvinnan skimrade
egentligen upplevde jag henne vara nattens oändlighet
så vacker
utan egentlig formstruktur

ord steg in
stiger in

älvkvinnan ett väsen skimrande
står inför mig
ser henne gå genom väggar
genom stenar
genom hårdhetsgrader
jag visste
jag vet
att hon i dem alla är ett

hennes ögon bar färg
än dock ser jag dem vita

ur älv stiger kvinnan upp i västan
skrider in i skogarna vilka andas örikenas stillhet
hon följer tonerna
ser mannen sitta i floden
floden av månsilver

rör vid hennes innersta strängar


jag frågar dig droppvind
hur kan dagar
stunder ändas innan ändelsen skrivits
hur kan händer falla orkeslösa
utefter sidorna
utan att se vidare
med en hand lagd över ryggen
så är ryggslutet ett slut
är handen den vilken manar framåt
visar ryggslutet bäckenet födelseviljan
tonar sångerna ur hennes havsstämma
manar hon höftskålar
lårben
knäskålar
underben
fötter
till
rörelse

lyfter vinden händerna armarna
vilka är
långa släp utefter sidorna

ja
jag frågar dig droppvind
i din oändliga skönhet
vad förtäljer denna anatomi
varför knakar leder
varför knakar golv tak väggar
är det ur samma skeende lederna knakar
längtan till ljus

förr bar husen enkelglas
tvåglas
otätade
de tätade fönstren med remsor
klisterremsor
lade bomull med ättika imellan

balkongdörren skruvades åt
ser du balkongdörrar glida upp
ut
skrider rummen
in stiger vinden

se
tyllgardinens vita
rörelse

längtan till ljus
längtansljus manar dig till vandring

säg mig
säg mig
svarsvinden
vari
vadi siar hennes stämma
ur bladets strömmar
strömmar
susande brusande
genom hudmantel
säg mig är ögonen önskebrunnen själens önskan till rörelse
ja
säg mig vad stenstoden viskar
i stenhjärtats glödande blad

vilken är illusionen
existerar illusionen
hur kan illusionen vara illusion i det allt är ett
hur kan dagar stunder ändas redan innan ändelsen skrevs

droppvinden skälver
du har ej skrivit denna ändelse
du måste se den vilken
slinker undan i vrårna
du släppte ej in denne