luften
vi andas


skriv ditt hjärtas färger
och jag skall blicka dig djupt in
i kärlek
ur
din rena källa

hon hade sett molnen resa
resa upp sina värn
molnen var hennes tröstekälla
molnen var den famn hon kröp in i
i de stunder hon såg lågan svikta

hon såg molnen resa in i regnskogarna
utbredda monsterablad med titthål
med fönster att kika in i ut

hon ler stilla

gåvogluggar

hon hörde droppar fukt falla
andades in orchideernas kronföljen
rördes av kolibrivingar
luften ett vibrerande hav tonhav


macheten blixtrar till
klyver bilden

i miljontals ädelstenspunkter
tystnaden faller över henne
hon ser molnen resa reser upp sina värn

hon lämnar människodalen däri stenar
ej längre är stenar

stenarna har rest
rest in i molnskogars följen

viskar ur källans åder

hon lämnar människodalen
däri det vilket var stenar är
långa revor knipsluga
vässade huggtänder
vilka skurit hennes
fotblad blödande

hon har lindat fotbladen med molnorden
rådselden är min vandring till


monsterablad öppnar vägen in
hon leds av fingerljus


skriv ditt hjärtas färger


solfjäder rör vid vinteröga
floden stiger ur eldarnas
värmande händer

isar släpper sitt grepp

så gör skalen runt knopparnas vilja



blå är havet det grönas stenar
drömmande fjädrar i havets fingrar
mjukt vaggas sångerna in i
strändernas
sollapande
tassar

blåsiska höljer tallens
ännu slumrandefjäll



luften vi andas

skriv ditt hjärtas färger
och jag skall blicka dig djupt in
i kärlek
ur
din rena källa




cinnober



värm mina sargade
ordfåror

tänd
eldarna vid




drömsträndernas ringar


låt gong gongen
ljuda


in i land
in i hav



spräck vallarna
av brustna


illusioner



cinnober

värm mina sargade

ordfåror


ofruktsamma

är

mina fingrar





himlafingrar solfingrar
lyfter dagens slöja
jordskuggan stiger ur bädd
solfingrar målar silhuetter

i detta ljus

silvervita stränder
sträckta sidenmantlars skira
kallar in drömstigarna i ögonlaguner
vindar susar väcker vintervide
skalen höljer hennes mjuka tassar




hon vidgar synen
i spegeldammens stillhet


blå
irisfält

sköljer genom hennes
sargade fingrar



källan talar
i vindens vattenfält

väcker knoppar
ur sömnvakan



bergspuman skimrar solguld
i månskärans silverhand



stämma i natten
rör vid min pannas glasfönster
dunlätt uppgår jag i stämmans skönhet
förtäljer mig vägen däri strändernas andas vita
däri stränderna sköljer blad


visst har det funnits stunder
vari jag känt mig leva
levande

nu undrar jag

var det
så




den gamla
sitter med knäppta händer


i bön

havet är
hennes vida kjolar



faller i mjuka veck ned över

vandringar



luften
vi andas


skriv ditt hjärtas färger
och jag skall blicka dig djupt in
i kärlek
ur
din rena källa

så
drömde jag