månskära
du vackra silverhand


vaggar såddens
silverkorn


i jordmånens drömögon



kristallklara andas
tranornas rörelser



i fjärran höres
sorgetågets kvedosånger stiga

molnen
blöder


rosenbladsfjärilar
stiger ur hennes bröst



de sänker henne in i
hedlandets djupa bergsgrund

vari hon vaggas av havets djupa sånger



barden höres
röra vid silverlyrans strängar

hon ler
i den långa sömnväven


andas in
timjankvistars
rosmarinkvistars vita blom

hon bär ännu myrtenkransen hon band
i en stund av manstilltro



barden lyfter
svedjemarker in i blivande







alruna
du vackra
gråter svarta tårar


träden i den fria skogen gråter

vindarna
vaggar

sveper in sig i sorgemantlar

de fällde trädet
vilket bär repet

repet
tvinnades av gräshöjderna
höjderna gråter

den hängde fick sona det brott
vilket ej begicks

du tillåts ej vigd jord

sonaren
gråter

rubiner


alrunan
sjunker in

växer upp
ur markens ändåvigda

helar de stela lederna

galgen bär friska grenar
träden fröjdas
vinden öppnar mantlar
gräset susar
frivind

det seglar ett skepp
med vackra trossar

den vilken vandrade insikt
för seglen i öhamn

pupillen är
oceanens vida tempel







i midnattsblå mantel
vandrar en kvinnomoder

hennes hår är en utslagen frostknut
gnistrande
klarhet



skruden
vit
rosenvävd

fållen är fransad
ur
varje steg



hon har smekt
markernas drömmar
smeker
markernas drömmar


viskar
räds ej


räds ej stråkens mjuka föring


vem viskar till dig

så har jag
flytt

tonerna


därför
viskar jag
räds ej



det finnes ett ansikte
vilket passar in i varje kontur
av ditt ansikte

det finnes en hand
för varje
hand



så tomma är hennes blickar


ett silveraktigt sken
en röd bröstgördel

stiger upp ur nattskärras
flyende

klarhet







valar
skrudar bruden

med kaskadljus

skruden är pärlor ur

smälta
havsmassor



altargången
är snäckskalsstigen

hon tindrar
i mötet med hans ögon




kronan är en svävande sjöstjärna
slöjan är havsmanetens skira




valarnas sång
stiger

stiger djupt
in i havet



varvid bilden
löses i mötet med stranden

vita havsanemoner
girlander

vittnar om templets smyckning




förbipasserande grinar illa
åt

skummet







i stövlarnas ändlösa kanter

glittrar
frostrosenblad


solgården är lagd
i mörker

inväntar steglyftare


smältvatten
porlar

ögon ler

stövlarnas
otålighet snubblar över spegeln

vari hennes stödjehand
strör sand över fläcken







savannerna
öppnade
molnbärarnas stigar

cymbaler ljuder
i den vilken följer vinden
den vars ögon varslar

bergslotusens vida färd

där i körsbärsträdens susandetoner
i sjön

vilken vilar stilla
varöver svarsbrons
orakelstämma

är
lagd
i stjärnor


synes hennes ansikte skymta

i hans drömmande ansiktsoval







eldhavren
rör vid blåklintens

ängsvida

snöeldar
kastar vita rosenblad

in i frostskålars
tysta

jag sänker mitt ansikte
djupt in i isen

ty jag ser
ditt

ansikte

älskade

vi smälter in i varandras







valarnas sång
stiger

stiger djupt
in i havet



varvid bilden
löses i mötet med stranden

så tomma är hennes blickar


ett silveraktigt sken
en röd bröstgördel

stiger upp ur nattskärras
flyende

klarhet