i ömhet möter jag dina ögonrosor

en närhet ur ödmjukhetens källa

vari frostknoppar
isknoppar brister ut
i isrosors kristalltoner

solhymnen ljuder i östanom
hon svarar
i västanom
månhymnens stämma







hon målar sitt ansikte med snö


smälter in
i isarnas
djupa
vakarglödar


träden kupar
händer


hon blickar in i kupolens
stjärnvida

hennes ansikte
är en isanemon


sjunker undan
i den stund

ögon skymtar denna vy

det är
hennes
rädsla







god resa
önskar jag dig

ur djupet av mitt hjärta

du vackra nattlilja
med månsilverkalken
med stammen
med stjälken
av stjärnljusbladen lagda

och hon reser med gryningens källa
bär i händerna

en
kalla






jag ber om orlov

mjukt böjde hon undan blicken
strödde ut silverkornsfrön

över golvets blödande marmor
öppnade
kalkens slutna
liljeblad

solpollen svävade upp
rörde vid hans
frostbitna
ögonfärder

sakta
i gryningen

lyfte hon solskugga
steg uppför stammar

klarnade skyar av
täckta moln

riste manteln ljudlös varvid
vitdun svävade fria
hennes hud
rodnade in i
hymnljus

tysthängen slutes
runt hennes leendeansikte

jag ber om orlov
lägga min hand i din


ur någonstans hör han henne

lyfter handen


vitdun landar
kysser hans ögonfingrar

smälter in i hans hud
vad är

detta

jag ber om orlov böja undan flikarna vilka är lagda i grusade veck
dessa tynger min ingång samt utgång
lägger sardon utan pardon över vägens kisellyktor
här har vi vandrat
så länge vi minns
undrat har jag vem eller vad kom detta till

väcktes i den skira gryningen
ännu glittrande
ännu vit
i skiftningar av isblå krusningar
av
ja
jag minns ej av vad
gitter ej heller fråga
vad spelar det för roll
vilken akt vilket skådespel
andas in romanens urkälla
otyglad otolkad vitbladad
faktum är att den svarta trycksvärtan har runnit ut
täcks av solhänder i örtagården

väcktes gjordes jag
kanske var det gräset
kristallgräset vilket knäppte på lutan
kanske var det nötknäpparen
eller kanske var det isgnistepilarna vilka spelte serenader in i mina ögon
sotade av sotelden vilken tog fyr i handen
så gnistfolken dansade polka i natten

gryningen steg här över bäcken
vilken slingrar i skogens mossmjuka
för visst är det så att de
slumrar ännu
ormarna
skallerormar
finns dessa här
allt finnes
finnes ej
silverbjällror ljuder
under isen
bäcken är det vilken slingrar
i skogens mjuka
ännu vilande blomsterbäddar
in i morgonens solhymn
vari vingfolken sträckta klarblå segel
medarna skar puderlinjer i isens takåsar
sjöfolken beundrade färdens piruetter
hennes mjuka svandunskjolar
hans mötande händer
allt andades rent
hjärtat mitt
ja
du min käre lyssnare
vad skall en gammal kvinna göra
ett torkat blad i växtpressens vandringar
vad skall ett herbarium taga sig för

du min käre lyssnare skulle säkert säga pickade
kanske var hjärtat mitt fåglarna vilka ivrigt rörde upp gnistmolnsgrottor
fåglarna vilka pickade solfrön silverkorn
ja alla var de samlade ur nattvindens vida mantlar
vari solskeppet sakta steg upp över horisonten
hur kan detta stiga upp över horisonten
horisonten en strimma
en vacker fjäder
böjer sig samman
så varur stiger detta skepp
ditt vackra öga är en rosenknopp
rosenöga
ur rosenögas doft
kanske
nåväl fåglarna pickade solfrön silverkorn
vilka markfolken vilka markfolk
se med ditt barns blick
strödde ut ur givarhänder

det var i den stunden
mansvandraren i skogen begynte sin planetbana
han cirklade sakta runt
kanske var han en isborr
kanske såg han fjällen skymta
kanske borrade han ett vakaröga
han cirklade runt
sakta runt
för att se
rösten vilken talade

han
mansvandraren blickade ned
rakt ut rakt fram
upp hit och dit
är du månne ett frisläppt höstlöv

rösten fortsatte med ljusgnista

morgon fåglar svepte tacksamhet in över markerna
snölanden begynte porla
himlarna syntes i middagshöjden rodna
jag undrade varför dessa ilsknade
var det mina fnysningar
var det mina nysningar
snuvan har ju slagit mig följe
får väl doppa fötterna i järnkitteln med senapsblad
så blir vi säkert nöjda
jo jag undrade varför de ilsknade
höll andan så där
frågade träden
frågade skogsparet
alla och en var
hur skulle vi veta
en sak fanns att ta till
vi inväntade stilla
vad det nu var

det var i den stunden min ingång samt utgång begynte skymma
himlarna bar gråblåröda mantlar
stora dun föll
svävade
någonstans ifrån hördes spillkråkans
stormvarning
vilken lades i bokens ask

det är väl klart du inte ser mig
utan att jag gives orlov böja undan flikarna vilka är lagda i grusade veck
dessa inte bara tynger de raspar mina mjuktassade vandringsstråk

flikarna lyfte ögonbrynen
orlov har du vackra iller
här har vi inväntat din morgonbana
ja du brukar ju fara
komma in i ängens morgondoft
illern lyfte så flikarnas
borstade varligt undan det grusade vecken
pannan slätades ut
och
äntligen
såg mansvandraren
rösten vilken talar

vinden andades nu ut
släppte andan fri
himlarna klarstjärnade
tog träden
alla och en var i handen

så var det
med det




dotter
av skogar

lever vid källan

vakar med de tolv stenarnas
rosenblad


glöder i
den natt stigen vidgas


hyacinter
är ögonfältets
vida blickpärlor


dotter av skogar
spinner lyrans strängar
av månljus

månblad
är intarsiahänder

nycklarnas stämmor
är stjärnfärdade

fjärilar ur snöskogar
svävar lugnstilla
fågeltoner
lyfter
vingar

målar markers öriken

vari snöblad är
gnistrande kristallöar


så lever allt samman
ej frånskilt


fjärilar ur snöskogar
lägger händer in i varandras

sida vid sida
smälter samman

i slånbärsskogen andas

fågelvävare i grottor


varunder
bäckens sånger stiger


vilar lätt i min hand

täljer
grenens dröm


asken vilar mjukt
i barnets kupade hand







hennes ansikte
är en isanemon


sjunker undan
i den stund

ögon skymtar denna vy

det är
hennes
rädsla