Sitter en liten gråt här.
Jag har inte bett om den.
Den bara kom.
Passade på när jag var
oförberedd och ensam.
Tvingade fram bortträngda
och ovälkomna tankar.
Så nu sitter jag här.
Med en gråt som inte vill
tvingas tillbaka.
Den kräver handling.
Men jag vill inte.
Vågar inte.
Jag är inte rustad för det.
Inte än.
Inte nu.
Inte imorgon.
Kanske aldrig.
Jo, en dag, när solen skiner.
En dag när Gud är med mig.
Då lovar jag.
Lovar att vara modig.
Och göra det jag måste.
Så nu sitter vi här,
gråten och jag.
Och väntar på ett Mirakel.