det vandrar en kvinna
staden ligger bakom henne
en gång mötte staden hennes stigar
i skimrande syntes staden resa sig ur dammvävnad
så tycktes det henne
hon frånsåg att detta kunde vara en hägring
husen bar vita väggar
vägarnas ådernät var ljusa helt utan smuts
hon frånsåg virvelvindarna
brunnens rena vatten
porlade ur markers röda sanddyner
hon tilltalade ej sin undran
husen var vita
väggar tak var vita så tycktes det henne
runda var formerna helt utan kanter och hörn så tycktes det henne
golvet
golvet är jordens händer

dörrar fönster
öppna för vandrare in
vandrare ut
stora svalkande
solfjädersblad
kanske
hon såg ej det ögonlösa

människorna
var
iakttagande lyssnande
välkomnade allt i kärlek
så syntes det henne i det hon såg hjärtfloden

hon nådde staden efter en lång vandring
en natt i stjärnsläckta
vari husen bar milda lågor i fönster
de svarade hennes stigar
bjöd mat bjöd dryck
bjöd vila
bjöd liv

hon tillät sina sönderslitna fötter att helas
hon såg ej det annalkande
hon bar nu skygglappar
manade sig själv tillit
var i tillit i detta
denna närhets stad

i ögonvrån såg hon
husens väggar i allt klarare ljus
vilket hon genast suddade ut
orken till ensamhet var sinad

hon såg vägarnas ådror
fyllas med trasseltaggsnystan
med skräp med infarkter
i allt klara ljus
vilket hon genast suddade ut
tog sig för vana bära med en korg en kvast en skyffel
plockade upp
sopade upp kringslängda
osord

brunnen begynte sända dofte
märkliga
slemmiga klistertrådar
brunnen sinade alltmer

i klart ljus såg hon
till slut
husens svärtade fönster
svärtade dörrar
i det ljus de var

detta kunde hon ej sudda ut

en röst från var
från när

målade konturerna
var gång hon släckte
i samma takt med vilken hon suddade ut

hon somnade gråtande in i nattens stjärnsläckta
hörde i bakgrunden staden lämna
med stormande iskylda
dammvävnader flisande
efter sig

hennes hjärta strupen snördes samman
hon vaknade under bar himmel
med fötter blödande
med händer sargade
med kroppen vindpinad
med ögonen slutna

ändå såg hon skönheten i allt
hon satte sig ned vid floden av tårar
formade en kruka
bad solelden torka dess form

det vandrar en kvinna
bärandes en kruka
mjukt under armens vinge
nära hjärtats tempelsånger

det stannar en kvinna i öknens origo

lägger hjärtbladsdrömmen
om sin andra vinge i krukan

begraver krukan djupt
in i sanden

viskar in i nattens stjärnsläckta
kom bär mig till er bröder och systrar

kanske skall han höra
denna stämma
i en stund av vandringar

kanske kan vi i den stunden fullborda eldens vilja

beduinen
vid elden

ser en gnista tändas
i nattens obsidianmantel

från avlägsna höjder hör han
den vitskimrandes stämma ropa

efter en
kvinna