molnmjuka

försegla mina ögon
med månskärans sigill


segla mig
in i skogarnas sköna tysthet



bryt sigillet
i det mitt hjärta svaras
av en

ton

ur soltemplets gårdar

led stegen

i denna stund

in i morgonhymnens bladregn







kalla i djupviolett
andas vita moln

regnskogar röres vid
kolibri öppnar
ringarnas färder
in i strandmöte

bär henne
kalla
i djupviolett

in i granatens
djupa ametisthjärta







du snidade orden
med bladet i din hand

gnistrande diamanter
gav sken

i marklängtans svärta


du putsade diamantäpplen med trasans alltmer
fransade

tummade veck

en storm råkade röra vid
diamantäpplens
sken

tusende glasfjärilar
flög flyende in i ökensolens berättarglöd

orden är
stängda nu

du skar dem
alltför djupt in i yta

diamanter gav sken
av ditt glömda hjärtas glömda tanke







hon släcker varje uns av gnista
i sina ögonbrunnar



gnistorna envisas

hon dämpar

dämpar


det gör för ont
det gör
för
ont







stigen
ur handen

vandrar en kvinna




barfota i vitmarkers
rosenblad
frostade

kjolen vid
är midnattsblå
in i violett


stjärnsläckta




månskära
bär hon i silvertråd runt midja

stenar
följer hennes fjät




vari är hon kommen
kommen är hon

till stranden av släckta segel
bringa bud

bringa bud till hon vilken vakar
med hennes stigar




stenar andas rotvida
in i strandens vinterdrömmande vass



hon når nedför stigen
över spåret
under tallens höga



bänken övergiven
tåras vid anblicken av blödande händer



stranden når hon
islagd tunn




månskäran stiger fram inför henne

sätt dig i min handvagga


hör ej


förblindad vandrar hon
till isens gnistrande pilar

hon ser vaken
den svarta vidgade pupillen



månskäran lägger mantel runt henne
sluter hennes smärta in i händer av månjord

rör vid isen
visar ansiktet hon drömmer



hon viskar
så rör vid mig
rör vid mina händer
slut mina ögon

låt mig uppleva dig utan ögon
uppleva ditt hjärtas sång
din andning
din doft



den du



verkligen

är


månskäran bär hennes sömn in i
månsilverdalens
tempellundar

vila
dotter

vila

vår skall komma dig nära


av dina tårar skall vi sömma
de vackraste pärlmockasiner




ack
nej


hör mig


hon släcker varje uns av gnista
i sina ögonbrunnar

gnistorna envisas
hon dämpar
dämpar

det gör för ont
det gör
för
ont







hon bad vinden

släcka lyktorna
i trädens kronor


bad mossan

täcka



hennes huttrande
sömnlösa kropp


hon bad spindelmor
väva slöjan


till att dölja hennes sargade ansikte med



hon bad
nattens svepning

upptända

stjärnorna i hennes himlabröst





däri
kom friden

in i hennes händer




hon upphörde helt drömma
ögonen vilka ömt viskade

älskade min
är du




svarade dessa kvinnan
och var de alla

hon