dagarna är släckta nu
de steg ur skogen


stenar slöt händer
runt henne

vars stängel brast


de inväntar
en mjuk

knackning
från den

vilken ser
henne





askan ligger utslagen
hälld ur spannet hon bar


ur kopparklanger drivet

ässjan glödde
i hans ögon

hon invakade eldens
spirande

i dalen vari ängsullen
bäddar hennes fötter


hon försvann
i skymningsskyarna

han ser pärlemormolnet
landa i bergets händer

berget breder ut vingar
flyger till ringen

däri askan kan blomma


berget har sett




sigillbårder
utmed kjortelfållen

hennes tårar
ur stegen hon vandrat


vax är icke hårt
så lätt brista det

av de fingrar
vilka hör stämman
av binas vingar

i nektargömmans tysta
osedda gråt


hon smälte vaxet
med lågan i bröstet



i bedjan
böjer jag mina handkupoler


skär mina händer
i strimlor

skruda trädens
tankefällar

regnbågsvimplar
böljar lätt

i silvervinden


inväntar
trådarnas
upplösande


ur skogarna ljuder
deras gördelstämmor


vi täljde dessa stavar
ty stammarna bjöd så


vi såg mödrarna mjukt växa upp ur
hennes modersvilja


mödrarna rörde
vid fädernas pannor


synen
klarnade


i det detta solfjädershjuls tolfte
mötte mödrarnas trettonde


i månskogens andning


däri kvinnan
vakar



du kommer
till mig

i doften av
ädelgranars
blåsilvrande mantlar

dina ögon
räcker mitt hjärta
rosendoftens
tempelblad

min hud
skimrar
ur dina ögonfingrars
mjuka ömhet

du knackar på min dörr

påminner mig

det finns

liv


ändock
sker det



hur
kan vildblomstren
vissna

ögon omfamnade
dem icke

klövarna
har slutat
andas

eldar
är lagda i

träda



händer
fyllda med vett



hårt hållna
av vildblomstrens honung


vintereldar
brinner


spiraler
lindas med sol

upp
ur skuggoblaters
opalskimran


askan av markers
förfäder


viker ut
bladådring


vildblomman
viskar med tunn stämma


hans ögon
var öppnade
vart slutna

bergen grät
ur is släppta tårar
ängsblommor
vildblomster

hon stiger upp ur sjön

slår sönder krukan

lerduvor
synes flyga
ur


målar jordens färger