Jag vet att jag inte borde dricka, borde egentligen inte....
Men herregud jag är ju bara ung en gång ?
Vad ska man annars göra denna tristessfyllda lördag?
Jag sa senast till mig själv för 15 minuter sen att jag borde inte dricka.
Jag visste redan när jag vaknde i morse att jag kommer att dricka.

Ett helt glas med whiskey slinker ner för fort.
Det känns underbart, jag blev precis en lättare människa.
Nu är jag odödlig nu kan inget skada mig.
Ikväll kan inget gå fel.

På förfesten är vi alla på samma nivå, glada, uppspelta, macho.
Vi är bästa kompisar, fast ändå inte.

Vi börjar göra oss klara för att gå vidare mot puben.
Vad jag inte vet är att från och med den stunden så är jag okontrollerbar.
Jag har äntligen kommit till den luddiga verklighet som inte har några problem i sig.
Jag hälsar på människor jag knappt känner, kramas, tjoar.
Vi dricker, skrattar och klockan är knappt midnatt.

Resten av kvällen är ett dåligt ihopklipp i mitt huvud.
Jag vet att jag har suttit mig vid ett bort där jag inte egenlitgen borde sitta,
varit otrevlig, hånat och skrattat åt mina egna skämt.

Personer i min omgivning säger åt mig att ta det lite lugnt nu, jag skrattar åt dom och berätta att dom inte har en aning om hur jag mår.
Fast jag knappt kan stå upp.
Stapplandes mot baren fångar en vakt upp mig och leder mig ut, berätta för mig att det kanske är dags att gå hem.
Jag förnedrar honom med ord och gester, för att han bryr sig om mig.

Något mer minns jag inte av den kvällen, ett glapp på tre timmar.

08.24 söndag morgon.
Missade samtal, arga sms, trasiga byxor.
Jag är omfamnad av ångest och illamående.
Hade jag kunnat hade jag spolat tillbaka klockan och gett fan i det där glaset med whiskey. Tror jag.

Men nästa helg, då ska jag inte dricka.