Jag försöker svälja slentrian kexen, som jag tuggar och tuggar men dom växer i min mun. inte ens saliven orkar bryta ned det torra pulver av smulor som vill trycka sig ned likt en plugg i min hals. Jag vill kräkas ut allt som inte borde vara i mig. Bara tömma ut allt. Sprätta upp mitt eget innanmäte som snart explodera i brist på mer plats.

Som en tung dimma ligger obekvämligheter som vill yttras så tätt att man kan skära genom luften, plocka in orden mellan fingrarna och röra vid dem.
Det är nog en gammal själ som vill åt mig, som tar över varenda individ jag möter på under livet. Den tar över och tränger sig in i folk.
Jag har alltid känt den där själen. Han som står för ensamhet