vi gick till simhallen idag. och tillbaka. till en tomt fylld av jävelskap. fastfrusna skottkärror. mögligt gräs och svampiga nyårsraketer. jag tog av mig jackan och bar in spillror i garaget. död materia intryckt i mitt svalg. reflexen att kräkas.

första gången jag la märke till det var på skottkärrans undersida, jag hajade till när jag såg den flagnade färgen. rosten under och den spruckna plasten. ett nålstick från tiden. nålstick från de år som passerat och som syntes mig vara ett nyss. det var inte längre något nyss. inte ens ett bästföredatum.

det var bara jävligt gammalt. och redo att slängas. omkring mig det långvuxna, gråa gräset. svårt att avgöra om mattan är lever eller är död. "gräsmattor kan man praktiskt taget inte ta död på" ekar i mitt huvud. praktiskt taget inte ta död på. jag är tveksam.

spillror mötte spillror i garaget. drömmar om släpkärra efter släpkärra till tippen samtidigt som jag drabbas av eldens attraktion. sätta fyr. känna näsborrarna fyllas av snabb obönhörlig destruktion. the easy way. jag tror vi män har en förkärlek till sådana. sen är det surt som fan efter men det tar vi då. eller lämpar över på nån annan. "jag har gjort mitt" och rycker på axlarna.

en gammal vit bordsskiva har självbågnat i regnet. avklippta stängsel och en grovt misshandlad syrenhäck som skulle polisanmäla mig om den fick chansen. tanken att ta fram en häcksax och bara klippa ner den urskillningslöst slår mig. jag som aldrig någonsin i mitt liv beskurit något utom möjligtvis mig själv.

en balansgång mellan att få det fint och att förstöra uppstår. vårsolen smeker mina bara armar och får mig på bättre humör. det luktar skit från det urtippade bitarna gräsmatta som jag inte alls kan förstå vad de kommer ifrån. de söker sig mot mig. vill klättra in i min boning och trycka ner mitt huvud i matjorden.

vi bestämmer oss för att gå in. låta verkligheten försvinna och samtidigt uppstå. kaffe, ostsmörgås och varm choklad. utanför fönstren otäcka djur från en sagovärld som ännu inte uppfunnits. grågult gräs.

jag tänker att det enda som fattar är ett rejält rovdjur. som vargen fast med äkta aggressioner mot allt och alla. viker inte för något. bara tuggar, anfaller och låter oss skapa vår egen känsla av trygghet.

inuti nåt som kan kallas villaidyll. där enda trösten är att grannens gigantiska parabolantenn också rostat till slut. tji fick han, för tiden hinner som bekant ikapp alla. till slut.

(c) Daniel 2013