Det manar mig att söka förståelse. På ett sätt lever jag gärna i oförstånd, ty det vore synd att slakta förnimmelsen av synd.

Ordet. Orden som vandrar genom hans sidor. Det han läser och det han skriver. Min roman handlar om hans. Synd.

Om han vore stum skulle hans ögon säga mer. Hans mun skulle stundom le. Kanske. Allvaret ligger i lockar på hans huvud. Enklare än så kan det inte beskrivas. 

Synden manar mig. Varje natt söker sig mina händer hans kön. Vetgirigt. Åtminstone girigt. Liksom som om jag undlåter att veta alla hans ord.

Men de står där. Han har snabba fingrar, berättelsen växer under hans händer. Mina böner hänger inte med. Men jag läser och på natten går jag upp och imiterar hans röresler. Det blir:

jdlasdhjsdroudyfölsdikfjnbdcfnclösrkulsdflkhsdflösdföjsdfolihffhg

Det blir ingenting.

Och ändå är det så bra.

(c)Rebecca 2013