Lustigt.

Innan denna text har jag tänkt för mig själv - åtminstone tre gånger - att det känns så roligt och lätt att skriva så det kan jag inte ge mig in på. Precis samma känsla som efter att jag vunnit ett parti schack. "Nä, nu kan jag inte spela mer schack för då riskerar jag ju förlora. Nä, nu kan jag inte skriva nån mer text för då riskerar jag ju att tycka att det är roligt."

För roligt är det. Och snubblande lätt så att mellanslagstangenten känns påfallande nednött. Den liksom hoppar upp och snuddar vid min tumme innan jag ens hunnit tänka nästa tanke. Nästa ord. Lillfingret skuttar utåt sidan, till höger och vänster lillfinger känner sig allmänt utanför.

Snabbkaffe och vila. En puls mellan andetag och hjärtslag. En slags transcendental upplevelse av tillvaron, där olika verkligheter glider in och ut ur varandra. Antagligen dagdrömmer jag utan att veta om det, endast tillfälliga pauser bestående av SMS från min älskade. Jag känner mig som en tankens blåval som går upp till ytan för att hämta luft, och sedan dyka ner i min egen ocean av bilder. Ord. Känslor. En stark frihetskänsla, kunna styra mina fenor dit jag vill. Om nu en blåval har fenor, det vetefan men jag skiter i det just nu.

Ljuset har stor inverkan. Sommartiden. Vårens frammarsch och vinterns reträtt. Långa klibbiga tanketrådar som fäster och släpper om vartannat. Inga minnesbilder, inga tomma svarta meningslöshetstankar. Bara ett nu och en längtan. Ett nu och drömmar förbi vad som är men ändå med bibehållen tillvaro. Hur vet man när man dagdrömmer? Hur kan man vara säker på att det är drömmar och inte rationella, förnuftsbaserade tankar? Jag har ingen aning. Kanske är det så att mina drömmar, mina känslor är så snubblande lika mitt förnuft att det för mig ter sig omöjligt att differentiera.

Om nu ett sådant intresse mot all förmodan skulle uppstå. Jag dricker lite kaffe och svarar på det senaste sms:et. En kall Guinness. Det irländska svarta guldet, lugnet och förhoppningen. En resa. Kanske en paus från drömmarna.

Jag tittar ut genom fönstret. Snön, gruset och ljuset som inte verkar vilja försvinna. Kvällen äter mer och mer men ljuset försvarar sig. Den blå himlen som verkar ha bestämt sig för att stanna. Plötsligt ett par stödhjul och jag förstår inte vad de kom ifrån. Liksom att himlen har stödhjul för att lära sig cykla och att den inte kommer försvinna förrän den lärt sig.

Då kan den överlämna våren till oss på jorden och låta vindarna bli varma igen. "Jag måste lära mig cykla först" säger den och ler med sina blå ögon. Jag besvarar den med ett brev. "Klart du måste lära dig cykla först. Det blir ingen vår förrän vinterhimlen lärt sig cykla."

Det är antagligen först då jag kan se till att få trädgården fin igen. Våta trasmattor, tändstickor och en eldbefäst räfs.

Jag är vid liv.

(c) Daniel 2013