Hjärtat.
Saknar sina skrattgropar.
Du tog dem med dig när
tårar av silver brände sönder
mitt inre. Dit du gick ville jag
också gå. Men doktorn sa att mina
hjärtmuskler var starka som hos få.
Våra hjärtans skrattgropar och alla andra
små och stora gupp på vår väg. Visar idag
på att kärleken är den enda väg man kan
dela i på vår korta vandring här.
Du sa att någon poet blir jag aldrig av rang.
Men att min närhet och min röst var poesi
som var hel och sann.
Önskar få en av dessa dagar igen när hjärtats
skrattgropar får min tjocka mage att hoppa igen.
Ibland läser, eller ser jag något som minner.
Om vår tid. Då blir silvertårar guld.
Och jag ler och tackar Herran för livet
trots allt.
Trots allt.
Trots.
Allt.

The Duke