Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Rullstolen

Idag såg jag en rullstol på tåget.

Det var i mittenvagnen där alla sitter som djur mitt mot varandra. Och försöker låtsas som det inte finns någon mitt emot.

Rullstolen var tom. Det tog en stund innan jag insåg att det borde finnas någon som ägde rullstolen. Det var tomt på platserna runt stolen. Jag tänkte, att kanske det var någon som var på toaletten.

Mitt emot mig sitter en tjej i övre tonåren, kanske tjugo. Hon är helt koncentrerad på sin mobil hon håller i handen. Helt i sin egen värld. Jag roar mig en stund med att försynt studera henne. Låter min blick glida precis bredvid henne. Efter en stund lyfter hon huvudet mot mitt håll, men jag håller blicken stadigt bredvid henne och tittar lugnt ut mot den rusande skogen. Jag märker hennes osäkerhet om jag tittar på henne eller inte.

Jag vänder blicken mot rullstolen igen och kommer plötsligt ihåg mina funderingar om den. Den står där så ensam och ser så övergiven ut. Nu undrar jag ännu mer. Vems är den?

När jag vänder blicken mot tjejen igen så har hon återigen sjunkit in i sin mobil. En stund låter jag mina blickar vandra runt henne. men nu tröttnar jag snabbt på leken.

Tåget gör uppehåll vid en station och halva vagnen töms ut på perrongen. In kommer ett lämmeltåg med människor, stressväskor och ryggsäckar om vartannat. Stolarna blir snabbt fulla. Utom där rullstolen står och blockerar några stolar. Ingen vågar ifrågasätta stolens rätt att stå där.

Tåget går långsamt igång och kommer snabbt upp i fart. Tjejen med mobilen är kvar, men mitt intresse för henne är borta. Bredvid henne har satt sig två kvinnor med asiatiskt utseende och varsin stor resväska, båda med flera klisterlappar. Kvinnorna ler stort och pratar snabbt på ett språk jag uppfattar som kinesiskt. Inuti mig så härmar jag ljudlöst deras tal med orörlig mun. Jag har inte den blekaste aning vad de talar om, men av deras gestikulerande att döma så är det vilka kläder de köpt.

Den kvinnliga tågvärden kommer gående och ber om biljetterna. Jag visar fram min och hon ritar ett kryss på den. När hon är på väg ifrån så tittar hon plötsligt på rullstolen och ser  förvirrad ut. Ungefär som om en marsmänniska kommit in  i vagnen. Med en blick på mig så bestämmer hon sig för att det är jag som är ansvarig för rullstolen. Hon pekar på rullstolen och säger med bestämd röst att den inte kan stå där, utan måste köras till platsen för rullstolar.

Jag kommer mig inte för att protestera utan nickar bara lamt med huvudet. Säger sedan att jag ska av på nästa station, med vilket hon låter sig nöja och går vidare.

En stund senare rullar tåget in vid min station och jag gör mig beredd att gå av. Min ryggsäck kommer på min rygg. Jag reser mig samtidigt som tjejen med mobilen ger mig ett ögonkast. Jag ger henne ett brett leende och nickar uppmuntrande till henne, vilket gör henne förvirrad, men hon kommer sig snabbt och ler tillbaka.

Tågvärden står plötsligt bakom mig som sprungen ur tomma intet. Hon tittar  uppfordrande på mig och pekar på rullstolen. Jag hittar inget sätt att förklara, utan ställer mig vid stolen och lyckas lossa bromsen.

Jag rullar rullstolen ut på perrongen och några sekunder senare stängs dörrarna bakom mig. Tåget signalerar avgång och rullar iväg. Kvar på perrongen står jag med rullstolen.

En lång stund står jag där med den och funderar på vad jag ska göra. Lämna den på perrongen eller ta med den hem? Efter en stund rullar jag iväg med den.




Prosa (Kortnovell) av Linil VIP
Läst 386 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2013-04-17 19:50



Bookmark and Share


    Sefarge VIP
En aning Kafka'nsk känsla
i denna berörande
Skrivelsen som
rullar vidare
in i läsarens
inre.Utan
att fråga
om lov
Bravo!
;)


2021-08-11

  Connie
Gillar ditt sätt att trollbinda mig!
2013-09-23

    ej medlem längre
Vilken underbar text, och vilket fynd :)
2013-04-17
  > Nästa text
< Föregående

Linil
Linil VIP