Solen stod som högst på himlen.

Jag kisade med ögonen och tittade bortåt gatan. Kafé Noir hade öppet och jag kände i fickan efter några slantar. Det skramlade bekant och en sedel döljde sig också ibland kvitton. Jag lyfte upp väskan och drog den bak mig bort mot kaféet. I skuggan ute på trottoarren satt två yngre män med huvuden tätt samman och förde ett intensivt samtal. Jag hörde inte om vad, men av deras ryggsäckar att döma skulle jag gissa studenter från högskolan.

Jag gick in genom dörren och observerade att det stod en man med ryggen mot mig vid disken med en kopp framför sig. På andra sidan disken såg jag Helena. Hon hade ärvt kaféet från sin mamma.

När jag stannade upp såg jag mannen vända sitt huvud litet åt mitt håll, och med en gång stelnade jag till. I profil kände jag igen honom - det var Louis. Han hade varit en av gatugruppens sk spejare, en person som ingen skulle tro tillhörde gatugruppen vid polisen. Hans uppgift var att smälta in i de olika grupperna i invandrarområdet. Han kunde likaväl tas för en arab som för en spanjor.

Ett ögonblick tvekade jag om jag skulle vända och gå igen. Jag hade ingen lust att låta honom se mig och kanske känna igen mig. Det var visserligen många år sedan och jag hade gått igenom många förändringar sedan dess. Jag hade rakat av mig skägget, tatueringen på halsen gav mig en annan utstrålning och jag hade låtit klippa håret i en kort affärsmässig frisyr. Det tillsammans med de mörka solglasögonen borde ge mig ett tillräckligt skydd. Jag bestämde mig för att sätta väskan och gick fram till disken.

Helena stod och gjorde iordning smörgåsar vid bänken längst bak när hon hörde mig. Hon vände sig och gick med raska steg fram. Hon såg på mig, log sitt kundleende och pekade på mina glasögon: "Det är inte sol här inne, du kanske ska ta av glasögonen", sa hon med ett lätt skratt. Jag log ett snett leende och skakade lätt på huvudet. "Nej, tyvärr, jag har precis haft en ögonoperation så det kan jag inte", sa jag. Nödlögnen kändes ihålig, men tydligen lät hon det bero med det.

Jag lät blicken svepa kort över diskens innehåll av smörgåsar och kakor. Sedan sa jag med låg röst:"En kopp svart kaffe och en bit av din morotskaka, tack.". Helena tog en tallrik från disken, öppnade baksidan av disken, och skar en bit av morotskakan, och satte tallriklen framför mig. Hon vände sig om och satte en stor kopp under kaffemaskinens pip och tryckte koppen full med ångande varmt kaffe.

Under tiden märkte jag i kanten av min blick att Louis vände sitt ansikte mot mig. I handen hade han en mobiltelefoin som han studerat. Jag såg att han studerade mig, men jag gjorde inte en min, utan tittade på Helena under tiden hon serverade. Hon var klar och satte koppen framför mig, slog in beloppen i kassan och sa:"Det blir 55, kort eller kontant". Jag tog upp min plånbok drog fram en hundralapp och lade den på disken. Hon tog sedeln och slog betalningen i kassaapparaten, räknade  upp växeln och la den i min framsträckta hand.

Louis tittade fortfarande på mig, men sa inte ett ord. Jag vände mig bort med väskan, gick ut genom dörren och valde ett bord strax utanför, som doldes av en pelare. Gick in igen och tog med mig koppen och fatet med kakan. Louis sade ingenting, men vände sig sedan mot sin mobiltelefon igen och fortsatte läsa på skärmen. Jag sjönk ner vid bordet med ryggen mot insidan av kaféet, tog kakgaffeln och skar av en bit som jag långsamt tuggade i mig. Tog sedan en klunk kaffe. Jag slappnade av en smula, men lät hörseln vara på spänn ifall Louis skulle komma genom dörren.