stegvisa

andas

blå anemoneld




pärlhyacinter
mantelskrider

nedför snövägens
bäckaflöde

snödroppar smeker marker
med ljusflödande ögon



magnolia
bidar
tima


stenar
lapar värme till
blåsippor


vilka spirar
vid stenarnas fotblad







ur takbjälken
flyger ekovinden


synes

synes ej

är

väktare av
kronornas rötter




åser glöden vakna
ur eldgropens
slumrandeöga



hon viker undan
fällarnas värme



tvagar huden
med gryningsdaggs

rena
klarhet




ekovinden
återvänder

till

takåsen





berget
öppnar sakta
munnen


bak slutna ögonlock
skrider
syner




stämman dånar


berget släpper ut
massorna





vatten
vattenmoln




folken
virvlar


faller


nej inte hårt



regnbågsfjädrar
bär

färden



i skimrande kanoter
följer

de

floden

vattenmoln stiger






han
blåser glas

ur azuriters
sandstränder




kopparröret
glöder toner




tonsvall
in i bergets röda tårar

varur purpurfjärilar
möter lapis lazuli



i silverregnens ankomst




han lägger djupblå
skål

med guldkant
solkant
i kvinnans händer


hon fyller skålen med

körsbärsröda






regnmantlar

böljande svepande



mjuka fingertassar


rör vid bladens inredrömmar



vänder
lyfter taken




regnmantlar
böljande
svepande




pärlbroderier

fransade
stränder



mjuka mockasiner


rör vid
huden






du kysser mina upplösta fotspår
sanden
havet

suddade ut





turmalin
i sierskans hand

vilar i
ordens andning

flyger in i
trädets vakandeöga

vari orden är


markernas
dagstigars






trumma
i solvågs
silverstrimma


hand
rör vid

hudens rodnande
blodstämma


vitskimrande
gnistrar
bärnstegsögon

stammar färgas röda av

eldens
vaknande
hjärta





vem kunde väl tro


vem kunde
väl
ana


silverbjällrornas
härkomst

pilen lyfter sina fingrar
ur bäckens
stenkorg

alen
susar

hasseln skänker trenne
nötter till

hon

vem kunde
väl
ana

vem kunde väl ha trott

hennes
slutna
färd

det är så

det brukar
viskas


tyst

kanske i ånger