babaoträdet skrider till vattensmyckets
klarnade morgonregn
därvid drakarna samlats i hymnens lovsånger
till hon vilken vakar med rötternas färder
ur vingar bjuder drakarna babaoträdet att dricka
markernas sagor
till barnen vilka med strålande ögon
inväntar stämman
storkar nio vakar med vindens inkommande
vari drakarna breder ut läkandemantlar
över hennes sargade hud
och barnen ser djupt in i drakarnas ögon
de möter oändlighetens kärlek
lyft ur tyngd

mjukt landar vitsippornas fötter
i bäddar av mossa
väva de stjärnsångers vita skönhet
och silvermolnsblommor
i solhänder seglar fridens tempellundar

så många ensamma gråter
i dessa inrutade fält

silvermolnsblommor
tröstar deras längtanssorg


koltrasten
i mitt hjärta
påminner mig

om elden vid stranden
om näktergalen vilken mötte oss där
om gitarrens strängar
om tystnadens vackra ord

därvid havets mjuka rörelse
inom doften av salta stänk
av tången av

av
havets mjuka rörelser
elden falnade in i gryningsflamman
nu öppnar jag mitt bröst
släpper dig

vackra koltrast fri

ty tiden har vaggat mina händer

och elden sade
näri du ser mig dansa
ser du då bara eld

ser du dem i mig

gåvorna
av träd

näri du ser dessa träd ser du då endast
allenast
ved

se djupare

ser du min hetta
hur min hetta omfamnar
omhöljer veden

ser du hur vatten bubblar ut ur
veden

när du ser dessa bubblor
ser du då endast bubblor

kan du se vattnet
vattnet detta träd drack

kan du se
allt det vilket jag är
icke är jag allena eld

jag är kommen ur
jag är här

så ofta viskar ni mitt förtärande
i rädslan av död av undergång
av smärta

kan ni ej se det jag skänker
det jag är

kupa edra händer
var stenarna vilka är
ringen inom vilken jag är
öppna edra ögon
var gryningen i vilken jag är flamman
slut edra ögon
var skymningen i vilken jag är glöden
av den flamma vilken vandrade solbågen

vad viskar du ur hjärta kvinna
jag sejdar in
jag vaggar mig i min famn
jag tröstar mig
jag är barnet i moderns famn
jag sejdar in det sista

koltrastar sitter i träden
fångna var de ej
så vackert har deras vingar rörts
har deras toner stämts
bet dem att flyga till händer flätade i
så har jag gjort
förgyll deras ögon
låt dem se varandra i glöd
vilken är glöd
vilken är det du är
kära eld


jag vaggar mig
jag sejdar in

det vilket jag ej vet vad

häri ängen vari vildblomstren
stiger in i vindens källa
vari bergen rör vid varandras fötter
här där sköldpaddan är modern
vilken bär hela jordens grönska på sin rygg
hon ser djupt in i dessas ögon
givna är ni till jorden av molnen vilka seglar
och molnen omfamnar
näri ni vandrat dessa steg

så skall ni höra örnens stämma kalla
se skriftens vita lysa i ädelstensglöd
i det ni benämner himlen

och ja
jag ser dig
allt det du är
och jag vet att det sista är det första
det första är det sista

ty dessa är ej
ty dessa är ett


mjukt landar vitsippornas fötter
i bäddar av mossa
väva de stjärnsångers vita skönhet
och silvermolnsblommor
i solhänder seglar fridens tempellundar


*


är det
sista ordet sagt


är det sista ordet
skrivet

mitt bröst är öppnat
med rosenfingrar
löste jag sju pärlknappar

flyg koltrast
flyg

du vackra sång

släpper dig fri
gör jag


endast du vet

vad är det

sista