Varför drar suckarna genom allt herr Glasmästare? Är det för de trötta silverarmarnas skull? Eller för den paj som glömdes på vägen mot det stora äventyret? Och varför samlas allting under?

Somligt har inget svar, svarar Glasmästaren och nickar förnuftigt. Men om du vill kan jag bygga dig ett hus av många rum och vindlande bortomord. Där på toppen av det lutande, med utsikt över det vackert vikta. 

Jag drar hjärtat inom i en liten ask. Gräver tankarna ner där jag står. Ty ett hus av många rum kräver sin nödvändiga gång mellan bladen. Om du bygger mig ett sådant hus Herr Glasmästare, säger jag, efter tystnadens omsorg om min hjärna.

Minns att bygga vägen in för den som sett och varligt öppnat allt detta.