Inget vet varifrån jag kom
men jag förstod när språket tog form
att det var för att jag
skulle kunna ropa ut min saknad.

Jag gav all min längtan olika namn
och trädde dem
som pärlor efter varann
till långa, tunga halsband.

Det var små stjärnor i molnen
jag hade satt lyktor i träden
anlagt en sammetssvart damm
och överallt föll körsbärsblom.

Jag var mitt i en dröm
där jag låg gömd
i mitt finaste buskage
då kom du.

Stövlande genom min trädgård
med din stiliga mustasch
och din lilla fru
i släptåg.

Jag ormade fram ur mitt snår
busken hade plötsligt blivit taggig
jag var smutsig och otäckt raggig
med för många tår och tovigt hår.

Och ni sa: Snälla du, du måste förstå
vi har blivit rörda
av en himmelsk hand
men du är ditt alldeles egna ödeland.

Min hud blev öm av skam
jag kände hur hela hjärtat rann
genom kroppen ut mellan benen
och färgade marken röd.

Ni visste att jag ljög
när jag sa: Det gör inte ont, nej då
det är bara en skråma
ett skrubbsår.

Stilla stod ni och såg på
tänkte att det nog är lika bra
att jorden återtar
det liv jag stal.

Men jag steg över smärttröskeln
tillbaka in i snåren
med alla era namn
som kvarnstenar runt halsen.

Och jag sprang genom skogen vrålande
så högt att de sprack upp och försvann
jag skrek Lilith!, Lilith!
tills allting stod i brand.