Jag tror min röst var som mjukast
när jag gav upp
när jag lät allting falla ur händerna
överallt runt omkring

Sedan dess har jag samlat på mig
jag har lagt på min rygg vad jag fann vackert och viktigt
Det har stelnat i spiralformation
och jag bär det nu som en form av hem


Det händer ibland
att jag kommer till en enslig strand
lägger av mig min börda i sanden
och låter vinden sjunga som den vill genom mitt hus

Det är min röst jag hör då
den är så mjuk igen
som en snäckas innanmäte
och vild och vid som havet självt

När det inte längre är mig själv jag hör
utan allting annat
drar jag över mig det urblåsta skalet
och finner nya rum därinne


Någon gång ska jag sitta kvar i sanden
tills jag inte längre hör något alls


-


Någon gång ska jag resa mig
från där jag suttit i sanden

Jag hoppas att vågorna är stålgrå och glittrande
den dagen
och att man inte vet om molnen
är på väg hitåt eller bort

Jag ska inte ta med mig någonting när jag går