Som om det är någonting, någonting alls,
finns inte någon balans, varje väg, finns inte någon som leder någonstans.
Som om det är någonting, någonting alls,
de kreativa sprudlande ådrorna i mina handleder, som om dom skulle leda någonstans.
Torka du mina tårar, finner ändå inte någon balans,
vet att de möjliga spåren aldrig funnits, och kreativet kan stoppas i nästa andetag om det skulle vara så, men blod pumpar så länge man håller sig vid liv,
som om det är någonting, någonting alls, att ge sitt så kallade liv en chans,
kanske att det är allting, precis allting.