Jag föddes ju ur det där blodet. Mellan två blå stolar och guldsnirklade ben föll jag litenmjuk. Fångades av historien och sköts framåt. Därför blev det nödvändigt. För en och annan förvirrad grårock att irra sig in mellan skotten. För dopp och prat om allt och för placering av tungt på tungt på den lilla hjärnan. I lager liksom. För framtida utgrävning. Sedan suckades det ju också, i de gamla gravstenarna. För upproret låg så uppenbart nära. Liksom draget in. Så nu går jag här och hänger ord i klasar på de lutande träden. Medan skuggorna av det upplevda gör sig besvär och tittar förbi. Och aningen är lika frånvarande som det uteblivna förståndet.