till vem det
berör

i bergspasset

vandrar
stigen


ekon ur vindar
viner

viner
sommarlätts
bris


ur skogarna
kom hon

med dansen
i fötternas

klockor

följer
följer

flodens lopp


ur hennes ögon

andas
spirandefrön

till alloms

fröjdan



till vem det berör



vadan lades såret tillrätta
jag brände min hand på gallret

jag lades tillrätta
för du skall se kanterna
läkningens visshetstakt
för att du skall
vara varsam med dig
vaka med vaka i dina rörelser
med dig

i kärlek

har jag
var gång i trenne
var gång de virvlat in

sjungit
dansat
åkallat
liv


till vem det berör


flodbåten stakar ut
sumpmarker andas
täckta

träden bär
långa vita hår
i grönbladskronor

ytan är stilla
täckt


vid varje hans årtag
skapas

rundlar
cirklar

planeter

hägrarna lyfter
lommen spelar

hennes ögon smeker
hans vackra händer

vågen
vågen stiger över henne
sveper henne med

flodbåten fäller in färden


han för henne
till gläntan
däri han mjukt spinner nätet
regnbågsnätet
vari han sant förtäljer henne färden

hon rör vid hans hjärta

vi skall mötas
där vindarna viskar våra namn

i filmen målade de
en kvinna i ensamhet
kvinnan kunde lika gärna ha varit en man
en vandrare söker tak över huvudet
en sårad vandrare
regnet är en öppen flod
hon bejakar hans bön
bjuder honom den föda hon har
knapp är den
hon bjuder honom värme ur eldkorgen

natten vandrar in
först visar hon honom uthuset

hon frågar honom
skulle du vilja komma in
ligga bredvid mig
i löfte att bara ligga bredvid mig

han ser undrande på henne
kanske ser han hennes vidöppna bön
han är en löfteshållare
han bejakar hennes bön
med löfte

hon tar mjukt hans hand
tårar tränger tyst fram
han säger; jag har en älskad till henne är min vandring
skall jag lämna din bädd
hon kryper tätt invid
samt gråter skakande
han håller henne i famnen

hennes gråt är årens längtan efter just
beröring
en hand
en levandenärvaro

jag grips av bildens smärta samtidigt
så vackert framställt i skönhet
så väl kan jag andas vägarna

så skriver jag
till vem det berör

ser globens
vandrande minnen
av

sandvågor
av

glasblåsarvinden

glödtråden den lyser upp nattens mörker
trots dess instängda tillvaro

jag satte mig vid havet
havet viskade

djupt in i mig

kristallsträndernas vishetskälla
klang in i mig

öppnade det
borttappade låset

jag tar av
alla orosfötter skorna
följer deras dans
vi dansar i ring
runt mig

befriad kan jag skönja
dina spår
fotspår
tåplantagen
i dimmans nalkandes stränder


havet
havet susar
varför
varför ej till dig
du kära

här sitter jag ännu


vit är stenduken


lågan tager jag
ur mina händer

dukat har jag med ett
levande ljus
vitt

det är det enda


knäfaller inför dig
sträcker mina händer
ej i försakelse av den jag är

tänder ljuset

du fattar mjukt mina händer
vi stiger djupt
in i varandras ögon


älskade man
jag kan ej drömma ditt ansikte
ditt ansikte är det vita bladet

jag kan ej
drömma

dina kyssar
dina läppar
ditt ansikte är
gryningsvitt

här
sitter jag ännu
en stund i liv


havet
havet susar tröst

varför ej
till dig

du kära

dotter