Jag ger akt på mig själv när jag brygger en kanna te. Tänker att jag skall försöka utföra den välbekanta sysslan i mitt eget kök på ett fulländat vis, utan misstag. Öppnar skåpet, men använder fel hand, så att jag måste växla till den vänstra för att kunna följa luckan åt vänster med handen. Beslutar mig för att jag skall göra allting mer eftertänksamt, så att det blir rätt. Tar ner kannan och ställer den på bänken, lyfter av locket och lägger ner det. Upptäcker sen att jag måste flytta locket för att kunna ställa silen så att jag bekvämt skall kunna hälla teblad i den. Lyfter ner teburken. Fast det känns avigt att ta av locket från burken med vänsterhanden så jag flyttar burken till vänsterhanden. Bestämmer mig för att röra mig ännu långsammare och med total koncentration. Så fort jag gör något tar rutinen över, och rörelserna blir ungefärliga, slafsiga. Långsamt, långsamt tar jag alltså av burklocket och lägger den på den i förväg uträknade platsen på bänken. Jag tar några nypor te och släpper dem i tesilen. Det går rätt bra - tills jag inser att jag har glömt bort att sätta på vatten. Sen bestämmer jag mig för att hela leken är fånig och gör mitt te på det vanliga sättet. Trevande, mekaniskt, fumligt, med ständiga korrigeringar - men snabbt och effektivt.