trädmästaren
läser barkens alla grenar


det nakna ansiktet är alltid ett
kärlekens ansikte
är
så



ögonen bär ej imma
ögonen är tvagade i hjärtsjön


och dagen är eldvärme

varur ångan
är andedräkten




och dagen är eldvärme

varur ångan
är andedräkten


de lindade brösten
så hårt

för att männen
ej skulle smutsa deras klädnad

skända sina fingrar
med okvädesrörelser

de vandrade
med raka ryggar
i sin kvinnogärning





trädmästaren
läser barkens alla grenar


det nakna ansiktet är alltid ett
kärlekens ansikte
är
så



ögonen bär ej imma
ögonen är tvagade i hjärtsjön

i denna oändlighet
vilken är

kan
människovardandet uppleva frid
fridskällan ty däri lever kärleken


den kärlek vilken är
fjärran från flimmerhjärtat

denna kärlek är upplevande
ej sinnesstyrd
och det

kan säkert höras vara ett tråkigt tillstånd
så är det ej

detta är ett tillstånd däri du ej styrs
av dina obearbetade omedvetna känslor
det är att i varje möte mötas i vitt ljus

det är att leva
doften av dina hjärtgärningar
det är innerlighet
det är oändligheten

kärlekens högsta rena vilja
och ja

oändligheten kan kännas vara stupet
du står på kanten inför
en gapande avgrund
eller ett stup

den känslan är i den stund dina känslor tagit över dig;
det är då i denna stund du grips av svindel samt tappar balansen
med allvarliga negativa aspekter

i oändligheten
i kärleken stiger du ut
in i så kallat intet i oändlighet
du stiger ut i den så kallade avgrunden

samt inser klart att
du är buren
avgrunden är ej en avgrund
den är
av
grund

du stiger ut i den så kallade avgrunden
samt inser klart att
du är buren


det är
den upplysta kärleken
den bär de älskande
älskade helt utan fruktan

den kärleken är
ett naturligt tillstånd
ej konstlat


samt i dessa människovandringar
tämligen
sällsynt





barnen andas djupt in orden
lägger örat till havets yta
stigfinnaren lägger örat till markens yta

upplever
sånger djupa

trädmästaren läser
barkens alla grenar

dessa grenar är länderna
ur stammarnas andningsvilja