Hon har länge letat vägen hem
på stigar i den djupa grönskan,
i motorvägens hetsande värme
och över träsk av stinkande sörja.

Sittandes vid tysta, kalla stenar.

På resan finner hon ibland
andra vilsna själar
värre däran än henne själv
och hon följer dem en bit på vägen.

De stöttar varandra med skakande armar.

Tills deras vägar skiljs åt
och ensamheten återigen
sköljer över och förintar
den lilla strimma av hopp
som lyst upp.

Minnet av livet som
alltför tidigt flög sin väg,
smyger försiktigt tillbaka
smeker mjukt med skarpa kanter.

Livet kräver ännu en kraftansträngning.
Tvingar lungorna att ta andetag som smärtar,
låter tankarna flöda fritt.
Försöker få livets kompass att peka mot norr
och visa den svåra vägen hem.

Men krafterna är slut.
Stöttande armar är borta
och verkligheten
blir för tung att bära.

Vägen hem är alltför lång.