Den hjälp jag fick genom psykiatrisk mottagning där jag bodde var det bästa som hänt mig i en period då jag bara hade en tanke i min hjärna att hoppa i Mälaren och ta mitt liv. Min chef följde mig dit då det gick upp för henne hur det var beställt.

Så långt flöt allt bra och jag fick en välbehövlig långtidssjukskrivning som föregick sjukpension några år före ålderspension.

Med den fysiska vården var det sämre beställt. Mitt hjärta slog oroligt och man satte in Inderal. En medicin jag varnar för. En närstående sjuksköterska hade just upptäckt att patienter på hans avdelning - med den medicinen - bara ville sova och fungerade inte alls. Så blev det för mig också. Jag hade just förlorat min man år 2000 och bara sov dygnen runt...

Samma närstående tog håranalys i England och fick provsvaret att jag hade mycket stor brist på zink och magnesium. Detta kollades aldrig i svenska sjukvården. En privat blodanalys senare i Sverige gav samma resultat.

Efter stora doser av zink och magnesium kunde Inderal sättas ut helt. Jag har aldrig haft hjärtproblem efter det.

Däremot fick jag för höga kolostrolvärden och fick insatt en medicin som senare förbjöds då den visade sig vara så farlig. Jag fick leverskador samt fibromyalgi och diagnosen "utmattningssyndrom"...

Genom en docent i Lund som behandlade utbrändhet fick jag rådet att amalgamsanera (i rekommenderad takt och skydd så inte borttagen amalgam hamnade i kroppen) tillsammans med höga doser av vitaminer och mineraler.
Tandvårdskadeförbundet kan bistå den som behöver råd i dylika frågor så inte amalgamsaneringen blir fel och förvärrar problemen. Sånt har också hänt.

Leverskadorna och fibromyalgin försvann liksom kolostrolvärdena blev normala då jag satte ut den farliga medicinen. Jag fick i stället kolostrolet under kontroll genom fiskoljekapslar och en del andra kosttillskott.

Utbrändheten jobbar jag fortfarande med men förbättras fortlöpande och är under kontroll idag om jag lever inom de gränser som jag förmår.

Sedan tillstötte grav artos och benskörhet som gjort mig rollatorbunden och tidvis beroende av receptbelagd hög dos av Alvedon.

Artrosen och benskörheten var ingen läkare som trodde på förrän jag fått tjata mig till en röntgen. I journalerna betraktades jag som inbillningssjuk tills röntgensvaren kom. Då sa läkaren att: "jag fattar inte hur Du kunnat gå alls med dessa knä?"

Kosttillskott mot benskörhet som läkaren utskrev tålde jag ej för biverkningar utan fick skaffa genom privata kosttillskott.

Andra problem som mycket högt blodtryck, migrän och omåttligt sömnbehov uppkom. Återigen blev jag inte trodd på. Jag åkte till vårdcentral långt utanför stan för regelbunden blodtryckskontroll då nästa läkare inte alls kollade upp resultaten utan avskrev uppföljningen.

Då grep en son in - sjuksköterska på lungklinik - och lånade hem en apparat. Då visade det sig att jag hade sömnapne' med trettio andningsuppehåll i timmen vid snarkning.
Läkaren som gav mig en sömnapne'apparat att sova med sa att: "jag kan inte ge dig tillbaka alla de år du har felbehandlats - tyvärr - men jag kan se till att du får ett bättre liv härefter."

Allt var inte slut med detta. Efter många års urinläckage med av distriktsköterska utskrivna trosskydd tyckte hon att jag kostade sjukvården för mycket med dessa trosskydd och jag fick remiss till Kvinnokliniken för förslag om operation. Jag tyckte ju förståss och sa det också att ett sådant förslag borde ha erbjudits mig tidigare. Idag är jag 73 år.

På Kvinnokliniken tyckte de att det var inte billigare med operation och jag var dessutom för överviktig för att komma på fråga för operation. Min övervikt fick jag den tid jag ej orkade motionera för sömnapne'...
Efter första gynekologundersökning tillstötte ännu ett problem. Jag fick uretrit med urinförträngningar och täta toaspring natt och dag så jag trodde jag skulle bli tokig. Man satte in Hiprex som gjorde problemen ännu värre tills jag upptäckte dess skadeverkan på burkens instruktioner.

Jag vet att ingen i sjukvården skulle tillstå att en gynekologundersökning skulle kunna starta upp dessa problem men jag har läst på och internet kan berätta om andra kvinnors erfarenhet härvidlag. Men i Sverige lyssnar man inte på patienten.

Jag bollades nu mellan Kvinnokliniken och Familjeläkarmottagningen (som i praktiken ej fungerar längre. Ingen på min s.k. "familjeläkarmottagning" kan få en egen familjeläkare som kan följa upp. Detta finns bara till namnet)
Nu följde en rad missgrepp. Jag sökte min specialistläkare på Kvinnokliniken i tre dagar med löfte om att hon skulle ringa men till sist lämnar hon ett besked i receptionen att jag skulle vända mig till Familjeläkarmottagningen. Det var skärtorsdagseftermiddag och där fanns ingen som kunde genomföra en gynekologundersökning. Jag var bjuden till en dotter på annan ort över påsk varför jag var speciellt angelägen om hjälp, som jag också förklarade då jag sökte hjälpen på Kvinnokliniken. Jag fick på Familjeläkarmottagningen insatt antibiotika utan odling och utan gynekologundersökning. Ingen förändring av problemen alls.
Senare får jag ännu en antibiotikakur av överläkaren på Kvinnokliniken. Efter sex dagar med den kuren kom svar på odling att inga bakterier fanns men alla besvär kvarstod. Jag fick då remiss till urolog då man äntligen börjar misstänka inflammation och inte infektion. Veckors väntan på tid där trots påstötning och förfrågan om återbudstid och uppsatt på lista att besvären var olidliga. Ännu idag ingen återbudstid dit före 28.5

I det läget ingriper min son igen och kommer med alla inflammationshämmande kosttillskott som han har i sin vitaminbutik på nätet. Han sätter ut Hiprex och över en natt vänder allt. Jag kan vara bland folk igen utan toaspring och den olidliga smärtan försvunnen.
Alla de svåra problem med urinvägarna började på en s.k. familjeläkarmottagning i oktober förra året och hjälpen kom först för några dagar sedan vecka 20

Till saken hör att jag prövat de två privata alternativa institut som finns i stan vad gäller dylika problem för att om möjligt erhålla snabbare urologtid någon annan stanns. Trots att en av dem deklarerar på nätet att det skulle gå att få direkthjälp utan remiss så fungerade det inte i praktiken.

Måttet är rågat för mig nu och jag kommer att gå ut i massmedia, patientnämnd, sjukhus och vårdcentralledning samt underteckna med "Pensionerad socialpedagog" med förhoppning om att det om möjligt ska kunna gagna andra patienter som fastnat i vårdkarusellen.

Tillägg 150421
Sedan min specialistläkare på Kvinnokliniken bett om ursäkt la jag ner stridsyxan.