Det var en solig majdag
och det hade inte regnat på flera dagar.
Därför behövde jag inte
blå plastskydd på skorna
när jag stegade uppför
den ödesdigra trappan till Folktandvården.
Att slippa de blå plastpåsarna
var en lättnad jag försökte njuta av
så länge jag bara kunde…

Tandhygienisten var en ung, blond kvinna,
vänlig men bestämd.
Jag började genast föryngras.

I horisontellt läge
kunde jag avnjuta en Mumin-affisch
som var uppstiftad i taket ovanför min position.

På strålkastaren som hotade strax över min hjässa
satt en metallskylt med en helt osannolik text:
”Made in Gotland.”

”Nu ska vi kontrollera ditt tandkött!”

Stick, stick, peta, peta
med ett sylvasst metallinstrument.

Upptuktelse:
”Jag ser att du blöder lite här och där i tandköttet!
Det var väl inte bra!”

Men hallå! Hallå! Hallå!
Har du redan glömt?
Du har liksom petat
med ett sylvasst föremål i mitt tandkött!
Är det konstigt jag blöder?
tänkte jag tyst.

Undervisning:
”Nu ska vi repetera
korrekt tandborstningsteknik!
Har du eltandborste?”
Jag skämdes verkligen när jag
svarade nekande på den frågan.

Jag kunde dock min läxa
och berättade sedan stolt med ovanligt ljus röst:
”Man ska använda små, snabba rörelser
och hålla tandborsten precis på gränsen
mellan tänderna och tandköttet!”

”Precis så!”

På vissa ställen var det
lite väl mycket plack och tandsten
så där fick jag lära mig
en speciell teknik att vinkla tandborsten
för att komma åt bättre.

Fortsatt förhör:
”Använder du tandtråd
och mellanrumstandborste?”

”Javisst, varje kväll
och jag sköljer med fluor
både morgon och kväll!”

”Mycket bra!”

Jag andades ut…

Men säg den lättnad som varar för evigt.

Det visade sig att jag måste börja använda
ytterligare två mellanrumstandborstar,
en gul, mellantjock för större mellanrum
och en grå superfet
för ställen med utdragna tänder.

”Nu ska vi ta bort plack och tandsten!”

Gnissel, gnissel, skrap, skrap
med ultraljudsverktyg.

Efter en stund
när tiden stått stilla
och jag druckit kaffe och ätit bullar
med Muminmamman i hennes lusthus,
var det dags för putsning.

Surr, surr, surr
tills tandhygienisten beordrade:
”Varsågod och skölj!”

Då plockade jag fram mitt ess ur rockärmen och sa:
”Jag spottar bara, sköljer inte,
för fluortandkrämen gör bättre nytta
när den sitter kvar på tänderna än i avloppet!”

Så rätt! Så rätt! Vilken triumf!

Min stolthet kände inga gränser
när hon sa,
med rösten vibrerande
av återhållen förvåning
och ärlig uppskattning:
”Jamen, det är ju helt rätt!”

Så var seansen över.
Jag tog farväl av Muminmamman
och tandhygienisten
och gick med studsande steg därifrån
med min belöning,
tre mellanrumstandborstar,
en gul, en orange och en grå.

Med lätta steg och ett leende på läpparna
gick jag ut för att betala i receptionen.

Jag var en vinnare
för en gångs skull,
ty jag hade bara regredierat
till tolv, inte fem som  alltid annars 
i den på en gång kalla och heta stol
som gör vuxna till barn.