Sista gången jag såg Lars var en sån här morgon i maj, då stan var som ett barn som just lärt sig gå. Vi hade sällskap en bit och pratade om jobbet och våra sommarplaner. Några dagar senare fick jag veta att han hade dött. Hjärtattacken kom på kvällen samma dag vi hade setts och pratat om sommaren. Det finns inget säkert sätt att bli lycklig men ganska många att må dåligt. Lisa och jag var antagligen för gamla när vi träffades, övermogna och fulla av fixa idéer. Under många år hölls jag tillbaka av en kombination av rädsla att förlora det som var mitt och skräck för misslyckanden. Det som samtidigt drog mig till kvinnor var den fysiska attraktionen och en vag önskan att vara normal, d.v.s. frisk. Dessa motriktade krafter kämpade mot varandra. Förälskelser ledde till korta framstötar, varje gång följda av reträtter när känslorna svalnade. När jag träffade Lisa hade jag bestämt mig för att inte fly en gång till. Dessutom hade jag misslyckats så många gånger att det knappast skrämde mig längre. Under en period gick vi upp i varandra och märkte inte ens hur olika vi var. Hon dekorerade mitt hem (och mig) och jag såg knappast mina vänner längre. Det var när vi skulle återvända till vardagen våra problem började. Hon ville göra om mig så att jag passade i hennes idealvärld men jag ville leva precis så jag alltid hade levt - fast med henne. I tre år pågick den dragkampen. Bägge förlorade, och under tiden försvann all värme och tillit mellan oss. Varför gick vi inte bara åt varsitt håll? Hon var rädd, tror jag, att se drömmarna gå i kras - och stod aldrig ut med att vara ensam. Jag ville ha sex och någon som jag kunde visa upp för mina vänner. ”Se, denna attraktiva varelse föredrar mig före alla andra män i hela världen!” Jag är cynisk och orättvis men är så less på alla vackra ord om våra ofta ganska eländiga samliv. I slutändan behöver vi något att fylla våra liv med, något att komma hem till efter jobbet. Hellre konflikter än händelselöshet. Det hade varit bättre för mig om jag gjort slut men hon hann före, och försvann med en kille som beundrade henne mer än jag. Då blev det plötsligt ännu viktigare att ha någon. Det dröjde många år och några barn innan jag bestämde mig för att jag antagligen borde leva ensam. Onani är inte den sämsta formen av samliv jag har prövat. Jag bestämde mig för att lycka är en biprodukt i varje fall, som gödsel och kött när man har mjölkkor. Kanske är det så. Eller så är lycka bara en cykel i våra liv, som menstruation eller kreativitet: opåverkbar och mystisk. Ibland är allt perfekt, men man är inte där. Vårsolen lyser, man är älskad och det står en kall öl i kylen och väntar men det känns som en tisdag på jobbet. Vid andra tillfällen är det som om universums hela skönhet har funnit ett fokus i ens hjärta. Jag kan inte sluta grubbla på kärlek och lycka, även om jag inte tror på någondera. När skall vi lära oss att vi aldrig kommer att kunna ersätta Gud med något? Det är ett hål vi måste leva med. Ur det måste vi fiska fram allt vi behöver för att bygga vår värld. Kvinnan jag är med har inte högre ambitioner än jag och tänker mer på sin träning än på mig. Äntligen är vi vuxna. Det enda som hindrar mig numera är min kropp men jag har plötsligt blivit medveten om hur mycket det är i en kropp som kan gå sönder. Tillvaron är rik och för varje dörr du öppnar upptäcker du tio nya. Dagligen kommer det ut nya romaner och ny musik, det görs nya upptäckter och en massa nya människor föds. Det enda som är begränsat är tiden. Jag känner det tydligare en dag som denna, då häggen snart skall slå ut och fågelsång hörs överallt till och med i stan. Världen är ren och ny. Jag är här även idag och det är det enda som spelar någon roll.