Det var en varm och solig dag i maj,
och det hade varit uppehållsväder
minst en vecka.

Med raska kliv gick jag
uppför den snäva spiraltrappan
till Folktandvården
på andra våningen.

Jag knappade in mitt personnummer
på en något trilskande datorskärm
och satte mig ned att vänta,
medan jag bläddrade igenom
dagens nummer av en gratistidning
och lyssnade på min mp3-spelare.
Tiden tycktes som vanligt stå stilla.

Efter tio minuter kom dock tandhygienisten ut
och undrade med ett leende vad jag hette.
Jag svarade, hon presenterade sig
 och vi tog varandra i hand,
ty det var första gången vi möttes.
”Vi ska till rum fyra”, sa hon.

Jag satte mig ned i stolen,
varvid den sänktes
och jag hamnade i 180 grader.

I taket ovanför mig
satt en affisch med texten ”Moomin”
och en exteriör från Tove Janssons värld.
Jag sa att jag verkligen gillade den
för min tandläkare hade ännu inte hunnit
placera något meditativt blickfång i taket
på behandlingsrum tre.

Tandhygienisten ställde de vanliga frågorna,
medan jag alltmer gled bort till Mumindalen,
där jag fick träffa både
Muminmamman, Muminpappan,
Snorkfröken och Mumintrollet.

Under tiden tog tandhygienisten metodiskt bort
plack och tandsten och hann även
putsa mitt garnityr.

Jag lyssnade med ett halvt öra
på det gnissel och krafs
hennes arbete orsakade,
och med det andra hörde jag
mumintrollen samtala
om stort och smått i sitt sagorike
på sin sköna finlands-svenska.
Hallonsaften och Muminmammans bullar
smakade helt underbart.
Hon blev glad över min aptit
och mitt beröm.
Jag berättade att jag läst
alla böcker om dem som liten
och att det kändes fint och spännande
att äntligen möta dem på riktigt.

Plötsligt befann jag mig åter
i undersökningsrum fyra,
när hygienisten meddelade:
”Var god skölj!”

Då sa jag:
”Jag brukar bara spotta ut överflödet,
inte skölja,
för då kan tandkrämen
fortsätta göra lite nytta.”

”Vad bra!” utbrast hon.
”Det är helt rätt tänkt!”

Så tackade jag för mig,
tog i tanken även farväl av Mumintrollen,
och gick sedan ut till receptionen
med tre nya mellanrumstandborstar
som jag fått, tillsammans med
några tips om hur jag kunde använda dem.
Jag betalade för "seansen"
och passade även på att införskaffa
ett paket nya mellanrumstandborstar.

Jag var glad över
att ha nog med tänder kvar
för att både kunna spela mungiga och trombon,
och sist men inte minst,
även fortsättningsvis kunna äta
mitt älskade knäckebröd.