som de små sakerna av något
går dagen regngrå vid sidan av funderingarna
kommer jag någonsing vänja mig?
vid att vara människa?
vid det besvärliga det ljuvliga det vackra?
suckarna mina samlar jag i en burk med popp
de trivs liksom där i sitt stillsamma flöde
för det är ju ansträngande det här säger jag
till herr Allt som nickar så förnuftigt
på sin färd mellan den groteska svartheten
och det ljuvlig kurrandet av dur
kunde det inte vara lite enklare?
som bara ibland?
du vet?
som till exempel
en stilla färd längs med floden
gungande i ett paraply
med flätad jazz och vårbubblor
eller tre hopp i en vattenpytt
med inbygd sång i regnet
då skrattar herr Allt gott
bland fållade grässtrån och stjärnpling
det är ju så det är Andeliten
men inte bara