allt har en grundstämning
av
i
kärlek
hur skall du kunna nå denna
näri du sluter dig
näri du attackerar
kärleken


soldiset stiger upp ur
stendammens
klarnade
öga





ur den täta dimmans mantlar
stiger gestalten fram
så vacker
är du
så vackra är
dina ögon
förtätad är du av regn
pärlor
sol
dis
för att jag skall se din regnbågshud
du vackra dag





jag hade nästan glömt
ända tills jag hörde din stämma
andas
viska till mig
hör





jag hör dina fingrar
trumma mjukt
på fönstrens spända hud
regnen har i silver målat
månens portar

du väcker hennes stämma
ur bergsådrings
allvarsamma vaka

din hand leder mig
till landet är
däri vi avklädes
illusionens bortovaro

jag andas dig nära
i landet hav




nästan hade jag glömt




du kommer till mig i natten
rör vid mina ögons djup

sluter mig i dina armars välfärd

färdas gör vi
genom markernas eldar

vari havets silverblad
nuddar
snuddar
turkosstränderna

apachetårar klarnas in i
gryningsdaggen

vilken kysser
tåknopparnas bladkronor

du kommer i din vilja
till vår närvaro





du höljer mitt ansikte
i dina händer

lyfter mig in i sjöbäddens klarnade
källåder


rör vid de ord
jag endast viskat
i mitt hjärttempel

våra händer är
gondolen

vilken för oss
till ön däri stenringen är väktare

över vägen vi tillförne
ej såg

till ön däri liljorna växa
däri kalkarna

är fyllda med gryningshymnen

och vi lovar varandras
stämma

intonande



nästan glömd var din stämma