Kan du inte visa mig var verkligheten ligger herr Allt, frågar jag, en vacker vårdag i maj. Vi har suttit där i solen med fötterna i havet och tankarna flygande över blåhimlen. Delat vårbubblor och kastat fnatt. Eller i det minsta, du vet, liksom peka ut, vägen. Sådan på ett ungefär. Herr Allt sitter tyst en stund, som begrundade han ett svar av den riktiga sorten. Sedan tar han de små fragmenten av det varligt samlade och lägger dem i min hand. Börja här, säger han, varefter han lutar sig kisande över kanten på kontinenten och försvinner. Handen min glimrar av det oväntade och jag skrattar lika oklok som förut.