glädjen är
det
vilket tvagar din
huds smärta

lev med bilden att du är jordens hud
moder jords hud
hur vill
och detta är icke vill
det är
vilja

hur vill
du bli trampad på

vilka steg
är behagliga
vad skänker stegen

en gång för länge sedan läste jag indianord;
vandra på hennes hud så att varje steg är en kittlande beröring
vilken väcker glädjeskrattet i hennes hjärta
nåja; orden var ej så, mina ord blev så

barnet sitter på en sten
kanske du skulle säga
barnet sitter i en stenhand
däri havsblänkets ljusstrimma
däri ovanom
däri nedanom kisar

där havet i denna stund
öppnar ett av sina mångfaldsögon

barnet ser djupt in i vad är det
är det månne näckrosen den vita med röda blad

vad är detta
kanske du skulle säga

barnet ler
den vita näckrosen har en röd i sitt inre

vad är det barnet ser djupt in i

är det molnet och vad är detta moln

barnet ler
molnet är molnet
molnet är det molnet är
och jag är molnet i det molnet är

vad är detta
kanske du skulle säga

barnet ler
molnet omsluter mina ögon
mina ögon är i molnet
vi målar sagor till dig

sätt dig
helt lugnt i strandhanden
dina kläder
kroppen och tanke sinnet kan du lägga i
korgen vassen har flätat
korgen vaggar din kropp i sömn
seglar med tanken in i världars vida

vad är detta

barnet ler

hör du
hör du havets mjuka dyningar lyfta dig
in i oändligheten
du är ej mer
du är ej mer i din kropp
ej heller din tanke
du är
du är
i oändlighetens andning

barnets molnstämma ljuder mjukt
sagorna strömmar i mig

eller

är jag i sagorna

barnet ler
vi är i det okläddas marker

och kanske är vi dimman
vilken mjukt svävar i ängen
öppnat sinne
hur lätt är det icke att frånskilja detta ord tanke från sinne
möt livet med öppnat sinne

tanken svepte
mjuka varma regnvindar över mig
med ens ser jag tanken i det slutna rummet
hur tanken däri blir en boja vilken sluter dig i sin hand
denna hand är tämligen hård knotig knotar ej
samtidigt är denna hand svävande
dun släppta fågelns vinge
dun vilka
skriver
samtidigt dun
ur
fågelns bröst

tanken harklar sig
håll dig nu till fakta får jag be
stanna kvar här nu
det är ju jag vilken brukar flyga vida iväg

maskrosor är vackra
maskrosdun menar jag
ett av dem har jag planterat
här vid våra fötter
detta dun
detta frö

studera dess växande
nu i denna stund

så är jag
så är jag i det öppnade sinnet
vi kan orda världsvida om mitt vara
sådant tycker jag mycket om
labyrinter
labyrintspel
håll balansen
håll ratten i hand
jodå vi kan orda världsvida
om mitt vara i denna bemärkelse
vi tar ett skutt över det
smaken blir lätt fadd på tungan
då orden uttalas utan andning
du borde hoppa oftare
ta glädjeskutt människoblomma
dra i smilbanden
hoppa bungy jump med dem
ja du borde hoppa oftare
du ser ju dagligen
frön blad löv falla
dessa vågar hoppa högst upp ifrån toppen
regn hoppar från
ända från himmelshöjden
ja, de avstånden har jag tillverkat
mätt in i ditt sinne
jämviktssinne
märkte att du blev lite snurrig
i det berörelsesinnet inte gavs de måtten

nåväl
vi är en vacker stenring runt dig
och du är i mitten
egentligen rådselden
den eld vilken vi samlas runt
dig

stenringen
har du sett menhirer
de står inte staplade på varandra trängs inte heller
de är planterade däri stjärnfingrar pekade
kraftpunkter sägs det

det finns det vilket i gängse språk kallas
mellanrum
mellan
rum
mellan dem
rum
mellan menhirerna
låt oss säga
andrum

vari dimman
slöjorna svävar lätta

lyfts av hennes silver i månklara nätter
tvagar dina ögonsjöar
tvagar
ditt ansiktes
slutna
lyfts av hans guld
i solklara dagar
tvagar dina ögonsjöar
ditt ansiktes
slutna

tanken tänker
en stund
ler
säger så

det finns ej elakhet i mig
faktum är
att jag är en riktig filur
du vet narr
spelevinker
tycker om att spela dig spratt
detta endast till ditt vaknande
du skall inte tro på mig
du skall se det verka i dina händers
utförandegärning
då ler jag i hjärtats kronbladstempel