kom natt
kom gryning


koltrast släpper pärlor

ur näbb
av guld



meningen är lagd
runt kronfolkens
doftskrudar

gryningen kom
natt kom
vind kom



dagen är en svala

ur ladas
vidgadvy





omlotttystnad




åter


dansa


silverskivan spinner


åter en stund i
levande



rytmen bär ögonens slutna


ser ditt
ansikte


kroppar mjuka i
gemensamföljande rörelse

spegel
näckrostjärn
flamma



rör ej vid hud ögon i varandras


andas
andas mjukt


händernas blad
når

genom glasväggens tunna slöja



tystnad



kärlekens andedräkt
rör vid en kvinnas ögon

hon ser honom
han ser ej henne


hon vissnar
han blomstrar i sin mandom


hon är
molnhägern

vilken strör solbladsdroppar
i hans hår



tystnad stigen ur



på

tröskeln
till stenens

vakande
portåder


vem lade rosen
för
utan
taggar


bladens
solgårdens dofter

lindrar
en stämmas

tystade klang