Så trevligt, säger Herr Allt, när vi stöter samman i orbit en regning dag i juni. Jag nickar till svar och försöker se lika tjusig ut som honom där jag svävar, men det är tämligen hopplöst. Jag har liksom inte samma orsak till att vara där, som han har. Herr Allt studerar mig intresserat som vore jag ett museumsförmål som flugit vilse. Eller en meteorit som fastnat. Till slut börjar han att skratta, ett irriterande skrockande skratt som följs av orden, fast jag tänker det är lite opraktiskt. Att sådan lätta från tillvaron. Opraktiskt säger jag. Det är fucking belastande på en skala från noll till noll. Men jag har i det minsta ett snöre runt lilltån. Åh säger Herr Allt. Så är det det som är problemet. Man skall ju alltid komma ihåg att ha två.