dagen var molning
som glömskans vindar
flög  svävande
solen förbi

på avstånd likt ljudet
av fåglars flykt
deras samlade tystnad
undan en annalkande stiltje
bland dolda rum
dit änglar ej vågar sväva
i vinglöst vemod
ekande ensamhet

i närheten av källan
till förflutenhetens dimmor
som lyckobrunnen
föresvävade att släcka
vandrarens törst

dagen var fylld
av glömskans vindar  bland moln
av tysta mörka fåglar
som flög in i källans dolda rum
och drunknade bakom
svunnen tystnad
från en panflöjts bambutoner

det är av sådan närhet
vingar väves på nytt
att även flyga
fladdra
nära solen
utan att smälta
i en dagsländas skira skepnad
att drunkna i glädjekällans famn
i vars botten månen
speglar sig
en spegling av en spegling

och så på avstånd
när rörsterna och de andra ljuden
vindarna och regnet
från landet som inte var
l ikt närheten till tystnaden
som samlats över havet
havet som blir
och som ännu inte är
ett innanhav av tårar
ännu ingen gråtit
havet som vilar i ditt dolda rum
av stiltje
när vindarna vilar under 
dagar som blir

dagar som blir

blir

b
  l
    i
      r