ett ensamt träd

berättade för mej
om smärtan
när hösten
river ner gulröda löv

och allt elakt förtal
som envist hävdar
att de var vissna

få vet
att årsringar
egentligen är ärrvävnad
efter sår
som höststormar rivit upp

och ingen lyssnar
när spillkråkans ungar
ramlar ur sitt bo

spillkråkan
tar ut sorgen
i sitt vansinniga hackande
håller döden på avstånd

i vägkanten
låg en rostig bensindunk
fem liter
drömmar
om en annan plats
där spillkråkor inte sörjer
inte gråter
över spilld bensin

träden
får vara i fred
med sin smärta