Löv som faller
uppåt
reser sig träden
ur den svarta myllan
när maskar borrar djupa fåror
i din hy
såg jag spåren av ett litet barn
instängt och bortglömt
andades mot huden
och skrev tecken i den imma
som blev kvar en stund
jag ville hejda dig
påminna om det barn
du varit
men valde att titta bort
svika barnet
igen

nya löv spricker ut
men barnet vet
att hösten tar det gröna ur
löven
nya färger tar över
döljer en grön kontur
som bara barnet ser