mina ögon
blöder

i min oförmåga

att ej kunna lindra
plågan

vilken är dolken i ditt bröst



solnedgång i månstigar

molndrakar
sveper


vingar om
vandrarstjälkar


vargen i månskimmer


lägger huvudet
bakåt

ylar i nattens
täta oro


strör
silvervita
blad

in i hennes blodstränder





jag borde ha sett molnen nalkas

redan
innan de drogs samman


kvävde
mitt andningsbröst




kom
skräddare


med ljusnål i din hand
med tråden vilken brast


nål giv skräddaren lov
trä tråden genom ditt öga


ytan
är
spänd


djupen kallar


kom skräddare
sömma revan samman