jag formar mig en låda
för skeletter och tankar
rödblommig guldkantad
och med ett lock som är mjukt

jag öppnar den inte
för det är inte dagen för de dansande
men storslagenheten i dess innehåll
stryker jag varsamt över himlen
med fingrar fyllda av ro

för jag är människa varligt skapad
mina ögon ligger seende i sin silverskål
och orden vaggar varligt i sin väntan